Det kan ha sina risker att försöka fräscha upp en gammal succé, särskilt om i historien får en rad ovidkommande sång- och dansnummer som stoppar upp handlingen och drar ner tempot. Men accepterar man just den typen av musikteater och är road av sång och dans så är Nils Poppes gamla omarbetade megasuccé Lorden från gränden på Intiman rätt underhållande och sevärd.
Grunden är en sorts Pygmalionhistoria här förlagd till 1950-talets Stockholm: Kurre ”Blixten” Karlsson (Ola Forssmed) är en buggande fotograf från söder som visar sig vara adelsfamiljen Klinkenklanks försvunne arvinge.
Kurre får ärva både grevestatus och 50 miljoner, men för att kunna ta sitt arv i besittning måste han uppfostras för att passa in hos Klinkenklankarna. Särskilt grevinnan Flora Klinkenklank (Ewa Roos) är noga med formerna. Men det verkliga problemet är att Kurre också måste gifta sig ståndsmässigt och då duger inte Violett (Hanna Hedlund), hans snajdigt sjungande och dansande flickvän. Men med litet oväntad hjälp reder det upp sig.
Föreställningen är ojämn och skulle bli rätt svag utan det samspelta unga paret Ola Forssmed och Hanna Hedlund som sliter ordentligt för att göra föreställningen lyckad.
Ola Forssmed ägnar sig både åt kvalificerat snubblande och åt farsskådespeleri medan Hanna Hedlund, ett fynd från Wallmans salonger, har stjärnglans i sin sång och dans. Även om deras överparodiska ekensnack blir jobbigt redan efter fem minuter så är de trovärdiga som två unga människor som spjärnar emot och inte vill låta sig styras till något de själva inte vill.
I övrigt är rollerna en rad karikatyrer – några roligare än andra. Karin Bjurström är en häftigt svajig överklassbimbo som nästan lyckas charma till sig Blixtens kulor och Hans Lindgren gör det mesta av sin lilla roll som törstig onkel. ”Lordens” inneboende succession är vist ordnad: Bert-Åke Varg som spelade ”Blixten” 1958 är nu uppgraderad till en av de ståndsmalliga Klinkenklankarna.
Ulf Larsson kör en helt egen show som den skådespelande betjänten Leopold. Både roligt och fånigt som när han helt omotiverat kommer inhaltade som en annan Charles Laughton i ”Ringaren i Notre Dame”.
Som så ofta när Ulf Larsson är med och bearbetar finns en sorts avväpnande metateater inbyggd i föreställningen, t.ex. när en av skådisarna avbryter sig och frågar rakt ut i intet: ”Vem fan har gett mig den här rollen?”
I övrigt kan man åter notera att Lars-Åke Wilhelmsson är en kongenial klädskapare. Här har han tagit tillvara och överdrivit det typiska i 1950-talets ungdomsmode.
”Lorden från gränden” är en lättsmält opretentiös underhållning som visar att återväxten i showbranschen är god

	Sthig Jonasson
Bert-Åke Varg omgiven av flickor från gränden.