Sthig Jonasson

Loranga, Masarin och Dartanjang, Opran

Loranga är världens bästa pappa(?), han bryr sig inte om nånting. Han har en blommig tehuva på huvudet och ständigt klädd i rödrandig badrock Han älskar popmusik och vägrar att arbeta – för vem skulle då leka med sonen Masarin? Lorangas pappa Dartanjang bor i vedboden för att det inte ska hoppa baciller på honom. Men det hjälper inte, han blir sjuk jämt i alla fall...
Barbro Lindgrens älskade böcker om den poetiskt bisarra familjen som består av ”Loranga, Masarin och Dartanjang” har blivit en ny svensk opera för barn från 6 år. Musiken är skriven av tonsättaren Carl Unander Scharin och librettot står Barbro Lindgren själv för och Operan har ställt upp med hela Hovkapellet, stor kör och en hel rad goda sångare.
Dessvärre blir det inte bra trots alla ansträngningar. Lindgrens libretto – liksom hennes Lorangaböcker – består av en rad korta episoder utan sammanhängande handling. Allt är uppradat på varandra och det fordrar alltså snabba ryck för att det inte skall bli segt och tråkigt. Men det är just vad det har blivit: en föreställning som inte engagerar eller roar, ens den yngre publiken. Att det är stora och branta svängar i tonfall och musik mellan operamusik, pop och litet gammaldags gladrock hjälper liksom inte.
Huvudpersonerna Loranga (Olle Persson), Masarin (ännu en en byx- eller barnroll för Susann Végh), Dartanjang (Ketil Hugaas) och den söta koloratursjungande Papegojan (Marianne Hellgren Staykov) sliter det bästa de kan med sega melodier och sävlig action med få lustigheter. Lyckat är i alla fall när Hugaas får spontan publikkontakt när han dirigerar publik och orkester i ett ordlöst nummer.
Bäst klarar sig faktiskt den del av kören som är utklädd i polisuniformer med söta tyllbalettkjolar medan tigrarna i ladan liksom tjyvarna i det hemtrevliga fängelset bara försvinner.
Om själva föreställnngen är långdragen, förvånande fantasilös och operapretentiös är scenografin desto bättre och faktiskt överraskande. T.ex. börjar varje akt med att orkestern sitter på samma nivå som scenen för att sedan sakta sänkas ner i orkesterdiket – till de första bänkradernas lättnad. Annars hade de inte sett ett dugg av vad som ändå skedde på scenen.
Vad man har anledning att fundera över är också Operans prissättning: Den här barnoperan kostar på parkett 520:- för vuxna och 260:- för barn. För en tvåbarnsfamilj på parkett kostar det alltså: 1 560:-. Är då finkulturen på väg att återerövra sin position som just ”fin”kultur och exkludera stora delar av den potentiella publiken?