När en fars bygger på så omöjlig tragik som Anthony Neilson s ”Lögn i helvete” kan den bara spelas på fullaste allvar för att inte bli outhärdlig. Så spelas den på Vasan. Pjäsen utspelas i London en julafton då två taffliga poliser skall leverera ett dödsbud till ett äldre par att deras dotter har dött i en bilolycka. Av paret är den ena är lätt dement och den andra lider av svagt hjärta. P oliserna försöker i all välmening linda in beskedet och den första beskäftiga lilla lögnen växer i rasande fart växer till en härva av allt mer absurda lögner som det bara skulle ta en sekund att avslöja – om det inte vore för att de ingår i farsens förutsättningar med missförstånd , situationskomik, mer eller mindre vulgära sexskämt och spring i dörrar.
Intrigen är tunn, men med Peter Dalle och Robert Gustafsson på högvarvat spelhumör så går det vägen. Hela föreställningen bygger på ett vältajmat samspel mellan Dalles konstapel Cross och Robert Gustafssons polis Johnson på ett sätt som påminner om Helan och Halvan – och det inte bara i sminkningen. Eller också är det luffarna Vladimir och Estragon som alltid väntar på Godot i långa nonsensfilosofiska samtal.
Pensionärsparet spelas av Anita Ekström och Sten Ljunggren. Ekström är en rar liten tant som ibland har litet svårt att orientera sig i tid och rum. En av de minnesvärda scenerna är när poliserna dricker luft-te, dvs. det finns inget, te, inga koppar, inget socker eller något annat bara ett skickligt spel där det osannolika blir sannolikt. Sten Ljunggren som pappa Connor är det stilla lugn som behövs som motvikt mot Dalle-Gustafssons verbala och fysiska utspel. Men pappa Connor spelar också upp egna skämt och ”dör” ideligen i hjärtattacker för att vakna till liv storskrattande över den skräck han sprider.
När pensionärerna dessutom får besök av en deltagande präst, fader Shandy (Per Svensson), och en radikal helstörd feminist, Gronya (Gunnel Fred) som jagar pedofiler med aggressiv frenesi så når ” Lögn i helvete” närmast sublima höjder av humor.
Till föreställningens förtjänster hör också Hans Alfredsons översättning som speglar både en svensk och en ack så brittisk sida av farsen. Dessutom har s cenografen Anna Asp har skapat en husfasad som liknar en av de alltför glittrande julbyar som var julhelgens hetaste onödor. Innanför är ett överblommigt och prylfyllt vardagsrum med dörrar, garderob och en kista. Alla har givetvis sin funktion att fylla – på ett eller annat sätt.
Slutscenen, koreograferad av Hans Marklund, är ett litet under av vansinne komik: När poliserna och prästen trasslat in sig i självmotsägelser tvingas de till ett strippnummer med fader Shandy i nätstrumpor och genomskinlig behå och konstaplarna iförda urbleka kalsonger och nätbrynja. Men innan dess har man också fått se Robert Gustafsson slåss med en julgran som fastnat i hans uniform.
”Lögn i helvete ” blir stor komik när skådespelarna inte söker skrattet utan tar pjäsen på allvar. Det får publiken att skratta – med rätta.