I pjäs efter pjäs undersöker Kristina Lugn tillståndet i Sverige och hur det är med svenskarna. I ” Det finns ett liv där borta i Vällingby” handlar det om livet för en familj i ett radhusområde i Stockholms utkant – i Vallentuna. Bakom de harmoniska trädgårdarna med hammock, utegrillning och gräsklippning är uppbrottet nära. Annika har beslutat sig för att skiljas från Torsten. Varför är inte helt klart, men hon vill inte längre vara den Torsten tror att hon är, samtidigt är hon litet sorgsen över att behöva lägga ner projektet ”familj” som tagit hennes tid i många år. Hon lämnar radhuset och flyttar till Vällingby för att bli rektor och för att komma nära dottern Anna-Klara.
Regissören Åsa Kalmér har tillsammans med scenografen Ann Bonander Looft skapat en spelplats som en labyrint av häckar där det både går att gömma sig och att gå vilse. En övertydlig symbol för att livet ibland känns som om det levs i en labyrint.
Som nästan alltid i Kristina Lugns pjäser hotar ordmassorna att dränka spelet i en rad monologer där man försöker att identifiera livet i vårt postmoderna och postsolidariska samhälle. Här blandas det existentiella allvaret med teatrala gester och ett spel som påminner om studentspex. En blandning som är både lättsam och tankeväckande. Men ändå är det märkligt friktionslös.
Ensemblen fångar känsligt in Lugns text så att det är alldeles naturligt att man ibland brister ut i sång, gärna opera, läser dikter och citerar delar av den svenska litteraturen som Gustav Rune Eriks ”Blått är det förlorades färg”, dock utan fortsättningen ”bluesen är det förlorades musik …”. Ändå är ” Det finns ett liv …” en radhusblues. Ann Petrén är den blivande ensamstående rektorn Annika som allting kretsar kring, Annika söker en mening med livet och en framtid bland mängden av flyttkartonger – en mening som finns utanför radhuset. Lennart Jähkel spelar Torsten som i sin tur är på väg att bli, eller inte bli, landshövding. Fullständigt förbryllad och omedveten sprider han sin livsvisdom: ”De flesta jag känner lider helt i onödan. Sådan är inte jag. Jag gläder mig i onödan. Jag tycker det är roligare.” Övertygande är Åsa Perssons porträtt av dottern Anna-Klara som klarsynt betraktar föräldrarnas oförmåga till kommunikation. Hon ser världen – inte bara radhusområdet – från sidan, som om hon inte hörde till. Eller inte vill höra till.
I grannhuset bor Ann (Monica Stenbeck) som omsorgsfullt vårdar sitt eget projekt – en välfärdsutredning som skall presenteras för ministern – samtidigt som hon oroas för sina tvillingar Ammeli och Anneli (Anna Lyons och Lena Nilsson). De har i sin tur fastnat i sitt ovalda tvillingskap och kommer aldrig att komma loss från varandra. Närpolisen Roland (Niklas Falk) försöker förstå världen utifrån sina fyrkantiga regler. Det går inget vidare.
På scenen finns också musikern Niklas Brommare och framför en musik som är mer än enbart illustrationer till spelet. Den lever ett eget liv, vilket också den stora vindmaskin gör som står på scenen och ibland blåser en fladdrande motvind mot radhuslängans invånare.
” Det finns ett liv där borta i Vällingby” är som livet som det kan gestalta sig – för en utomstående. Men finns det verkligen ett liv där borta i Vällingby – eller i Karlskoga? Hur många gånger måste man svara på den frågan för att svaret skall gå in?