August Strindberg kallade sin enaktare ”Leka med elden” för en ”komedi”. Den uruppfördes 1893 och Strindberg förklarade några år senare: ”Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi…” Staffan Valdemar Holm, Dramatens nye chef, inleder sin bana både som chef och som regissör med att betona det humoristiska draget hos den egentligen fasansfulla ”Leka med elden”.
När man kommer in i salongen möts man av den kända Carl Larssonmålningen från Sundborn där en flicka vattnar blommor och allt är stilla och frid, men samtidigt märkligt ödsligt. Bakom ridån finns bara ett kalt stängt rum, uppbyggt av plywoodskivor med tre stolar och Strindbergs scenanvisning på fondväggen: ”En glasveranda, inredd till salong. Dörr utåt trädgård, och åt sidorna. På en badort i våra dagar.”
Något lycka finns sannerligen inte i huset som bokstavligt talat faller sönder. Skivor rasar skrällande i golvet och lämnar kvar tomma svarta hål. Det är ödsligt och långt mellan människorna i den falska trevnaden. Scenografin speglar familjens upplösning tydligt – kanske alltför tydligt.
Pjäsen utspelas i ett sommarhus där Knut och Kerstin tillbringar sommaren med Knuts föräldrar. Där finns också den vackra och lockande kusinen som någon sorts hjälpreda – hon uppvaktas flitigt av Knuts far och Knut själv är inte helt opåverkad av hennes provokationer och lockelser. När vännen Axel kommer på besök inleds ett spel som ångar av sex och sensuell erotisk sinnlighet mellan Knut, Kerstin och Axel. Det handlar både om konkurrens om Kerstin och om ett outtalat homoerotiskt förhållande. Det slutar med att Axel flyr och allt blir vid det gamla.
Den isande ödsligheten förstärks av skådespelarnas teatrala spel som förvandlar individerna till statiska typer. Varje gest, varje tonfall och varje rörelse laddas med en överraskande och kanske hemlig innebörd. Det är skickligt och det känns stundtals litet obehagligt att man dras så långt in i pjäsen.
Jonas Malmsjö spelar Knut som inte är säkert på om hans äktenskap är hållbart och hur förhållandet till hustrun egentligen utvecklas. Men till slut verkar han inte att bry sig. Vännen Axel spelas av Mikael Persbrandt med en suverän förmåga att visa upp både det hyperteatrala och det patetiska. Axel är till en början ovillig att delta i spelet, men han dras obevekligt till Kerstin. Både Axel och Kerstin frågar: ”Vad är det att älska?” Det kommer aldrig något svar, utan Axels oförmåga till handling kommer i dagen när Kerstin faller ihop i spasmer på golvet och skriker på hjälp. Axel är handfallen och sedan närmast fegt ovillig att hjälpa. Leken med elden blir aldrig riktigt farlig.
Anna Björk spelar Kerstin som befinner sig mitt i skärningen mellan Knut och Axel. Till slut ger hon upp och accepterar ett liv utan förändring och tycks dessutom, omotiverat, lägga hela skulden för familjens sammanbrott på sig själv. Nå,kvinnorna ligger illa till när Strindberg skildrar den rämnande idyllen. Strindberg arbetade f.ö. med ytterligare ett slut på pjäsen där kusinen förstärker Kerstins skuld genom att avslöja att Kerstin är gravid och Axel lämnar henne därför.
Hela tiden tycks våldet ligger nära under ytan i familjen. Grosshandlaren, Jonas Bergström, misshandlar sin hustru och är närmast besatt av den unga sexiga kusinen (Nina Togner Fex). Modern (Basia Frydman) visar upp sitt blåslagna ansikte, men hon släpper inte taget om sin man, hur fäaktigt han än beter sig.
Den som vill njuta av skådespelare som gör sitt yttersta och lyckas förmedla en sugande obehaglig spänning bör inte missa ”Leka med elden” på Dramatens lilla scen.

	Sthig Jonasson
Mikael Persbrandt, Anna Björk och Jonas Malmsjö.

© Sthig Jonasson Foto: