Majgull Axelssons pjäs "Helgonlegender" är en sorgesång över vår egen tid med sviktande folkhem och en socialdemokrati som blivit överhet. Pjäsen börjar vid Palmemordet 1986 och går sedan fram till idag. Det är en berättelse om tre generationers kvinnor som har tappat kontakten med samhället och med sig själva. De upprepar varandras misstag i en evig kretsgång.
Anna Maria födde Carita som mycket ung och Carita får sin dotter Hanna i lika låg ålder, till slut blir även Hanna tonårsmamma. Hon är slutet av tre släktled som är oförmögna att ge kärlek eftersom de aldrig fått någon.
De män som visas upp är en omogen tonåring och en socialdemokratisk politiker som sviker den privata sfärens solidaritet och jämlikhet. De övriga männen och fäderna beskrivs av kvinnorna som svinpälsar: äckliga och själviska, de super och spyr ner parketten.
Lina Englund är White trash-morsan Carita som kommer vinglande på höga klackar och i kläder som hämtade från någon UFF-container. Hon är fast i ett träsk av socialbidrag och bitterhet, medan hennes dotter Hanna (Josefin Iziamo) psykotisk smyger runt i spelets yttersta utkanter.
Gunnel Freds Anna Maria, grälar på Carita och älskar vaniljbullar. Under den mondäna glättade ytan finns en skräck för att förlora den sociala trygghet och status hon nått genom att gifta sig med politikern Åke (Claes Ljungmark). Även han en klassresenär, som indignerat och allt tommare mal på om sin hårda arbetarklassuppväxt på 1930-talet, nu är han en pragmatisk makthavare som blir bjuden till Nobelfestligheterna och kungamiddagar. Åke och Anna Maria är på något sätt alltid utan egen skuld, det är alltid de andra som ansvariga för allt som går snett.
Alexandra Rapaport, som Åkes prästvigda dotter Agnes, är den enda som försöker göra något, men kan bara maktlös se på hur Carita och Hanna går under. Med jämna mellanrumt dyker Olof Palmes vålnad, Lars Amble, uppoch förfasar sig över vad som håller på att hända med det Sverige han var så nära att bygga perfekt. En osentimental rätt bitter lärarinna från Alingsås, Anki Lindén, ser hur samhället misslyckats och menar att nu är var och en sin egen lyckas smed.
Problemet med ”Helgonlegender” är att det inte händer särskilt mycket och att regissören Christian Tomner lutar sig alltför tungt mot den uttunnade texten som egentligen aldrig berör eller får kontakt med de kvinnor som den skulle handla om.
Det är synd på en god idé till samtidsdebatt på scenen.