Shakespeares tragedi ”Kung Lear” räknas som hans kanske mest komplexa verk och handlar ytterst om människans plats i den sociala gemenskapen. I Dramatens uppsättning är det en grym och skoningslös historia utan någon försoning.
Den åldrige Kung Lear har beslutat att lämna den exekutiva makten och dela upp sitt rike mellan sina tre döttrar och deras män. Den som älskar honom mest skall belönas med största delen. De två äldsta döttrarna, Goneril och Regan, bjuder över varandra i ärelöst och falskt smicker, medan den yngsta, Cordelia, bara säger att hon älskar honom så mycket som det är en dotters plikt att älska sin far. Kungen blir rasande och gör Cordelia arvlös.
Som motprestation för att dela ut arvet i förtid begär Lear att döttrarna skall upplåta sina slott åt honom och hans följe på hundra man. Redan första gången ex-kungen kommer till den äldsta dottern Goneril skär det sig ordentligt. Goneril tycker att hans hird är för stor och hotande och Lear tycker att han sviks av sina två arvsdöttrar när inte Regan heller vill härbärgera så många stridsberedda män. Döttrarna konspirerar med och mot varandra för att låta Lear gå under. Hans sinne fördunklas och han ömkar sin usla situation medan Cordelia – som verkligen älskar sin far – är långt borta och när hon kommer till hans hjälp är det för sent. Till sist sitter Kung Lear ensam på scenen med sin mördade i dotter famnen, hon som visade sin kärlek och trohet i en värld där trolöshet och hat är det gängse umgängessättet.
Börje Ahlstedt gör en lysande tolkning av kungens branta och plågsamma fall från makten. Hans Lear blir allt mer genomskådande ju djupare han går in i galenskapen.
Lena Nilsson och Julia Dufvenius som Goneril och Regan ger eftertryck åt sitt förakt och sina innersta tankar genom att de ofta spelar rakt ut mot publiken och understryker sina planer med högt tonläge. Cordelia (Lisa Werlinder) är lika stark som sina systrar – men hon hör till den förlorande sidan och hennes död krossar Lear slutgiltigt.
Parallellt till exkungens vånda pågår ett ännu brutalare skeende när kungens vän Gloucester (Björn Granath) hetsas mot sonen Edgar av sin andre son Edmund. Jonas Malmsjö gör en övertygande prestation som den listige och dubbelspelande Edmund som en senmodern människa som skapar sitt eget liv och sitt eget livsprojekt. Mot honom står den humanistiske Edgar (Simon Norrthon) som till slut tar till vapen för att förgöra Edmund i ett knivslagsmål där utgången närmast är en tillfällighet.
Kungens alltid närvarande narr (Alexandra Rapaport) verkar inte att ha någon riktig funktion ens som sanningssägare, utan liknar mest en rätt tråkig clown i en barnteaterföreställning.
Scenografin är enkel med gråvita väggar i ett förfallet slott, utan den prakt som Shakespeares kungar kan omge sig med. Uppsättningen är flyttad närmare vår tid med moderna vapen, moderna kläder och uniformer. Det är ett alltför vanligt sätt att försöka göra en klassiker angelägnare för oss, men aldrig så många maskingevär och revolvrar kan inte skymma att Shakespeares ”Kung Lear” har viktigare saker att säga om och till oss än vad uniformerna gör.