Giuseppe Verdis opera ”La Traviata” är laddad med sångliga glansnummer, lättillgänglig musik och en handling som går att modernisera – utan att historien förlorar i giltighet idag. När Stockholmsoperan sätter upp ”La Traviata” för sjätte gången har 1850-talets festande frackklädda Parissocietet har ersatts av dagens superrika överklass i en mondern, iskall urban miljö.
Lyxfnasket Violetta, rör sig mitt i det nattliga jetsetlivets mest virvlande virvel. Så länge hon är en del av ett hysteriskt, tvångsmässigt festande känner hon inte av sin sjukdom, som äter henne innifrån. Violetta är värdinna på en lyxig herrklubb där alla smaker kan tillgodoses. Dit kommer den unge och rike ädlingen Alfredo och förklarar Violetta sin kärlek, men hon försvarar sitt liv. Hon kan inte tänka sig att avstå från sin frihet eller sluta att ”fladdra från nöje till nöje”, som hon säger. Men Alfredos kärlek är för stark, eller om det är ett föräldrauppror som driver honom. Violetta och Alfredo flyr till ett lyxhotell utanför Paris, men Alfredos far, Giorgio Germont, spårar upp det unga paret. Han förklarar för Violetta hur olämplig och omöjlig hennes kärleksrelation med Alfredo är och kräver att hon skall avstå från sin kärlek. Violetta har inget att sätta emot Giorgio som driver henne tillbaka till hennes tidigare liv i storstaden, där hon går under och dör som hemlös gatufnaskande kokainist.
”La Traviatas” intrig fungerar om inte karaktärernas trovärdighet sätts ifråga. För att Violetta skall bli äkta fordras att hon är farlig och självständig – eller farligt självständig. Den vokalt varmt lysande italienska sopranen Maria Constanza Nocentini är en slankt vacker Violetta som blir hon ett offer för en moral hon inte vill vara en del av. Första gången vi möter Violetta är hon en erfarenhetslös tonåring, men redan deformerad av sin miljö och har en utsökt obehaglig älskare i Per Arne Wahlgren.
Alfredo i illasittande kostym sjungs av Tito Beltrán. Han är en utmärkt sångare och efter litet problem hittar han sin rolls kärna. Alfredo är notoriskt opålitlig och egentligen är inte hans kärlek till Violetta starkare än någon annan kunds, men han är ute efter att bryta sig loss från familjen. Första aktens kända dryckessång, ”Libiamo” (”Låt oss dricka”) blir i Beltráns version ett cyniskt spel.
Karl-Magnus Fredriksson som Giorgio Germont lyckas göra sin roll både nyanserad och psykologiskt sammansatt. Hos Giorgio Germont blandas moralen med dubbelmoralen och förståelsen med den sociala högfärden. För honom är det ett äkta familjedilemma att Alfredo lever med ett societetsfnask. Constanza Nocentini och Fredriksson skapar några förtätade ögonblick i en duett där Giorgio utövar psykisk utpressning mot Violetta och hon viker undan för den sociala konventionen fast hon borde be honom dra till ett varmare ställe.
I det förfärliga slutet går Violetta prostituerad och nerknarkad på gatan och ingen bryr sig. Förfallet totalt och societetsläkaren, får en snabb avsugning som betalning vid sin summariska undersökning och leverans av en dos kokain.Violettas avsked från livet är precis så gripande som ett olyckligt öde förtjänar.
Scenografin visar en oidentifierad kylig och opersonlig storstadsmiljö, men högreståndsmoralen är på något sätt evigt oföränderlig. Det fungerar bra – därför att de tre centrala rollerna är så väl besatta och har så bra understöd av operakören som är i toppform.
Operans ”La Traviata” är sevärd därför att den på ett smart sätt visar fram dagens nöjesliv kopplat till en föråldrad moral – utan att behöva slå in några öppna dörrar under buller och bång. Och det går lika oundvikligt utför för dagens lyxfnask som 1850-talets kokotter.