För fjärde gången spelas nu Eugen O´Neills familjedrama ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten nu i Stefan Larsson regi. Från världspremiären 1956 har Bengt Ekerot, Ingmar Bergman och Thorsten Flincks gett sig i kast med familjen Tyrones undergång – och faktiskt också Bo Widerberg, men den uppsättningen havererade innan den ens kom till premiär. I den här föreställningen har Stefan Larsson flyttat tyngdpunkten från det allmängiltiga ner till en enda särskild familjs fall. Ett sammanbrott i ett obarmhärtigt avslöjande ljus.
Att se pjäsen är som att titta in hos grannarna i deras hemligaste och mörkaste vrår – i varje fall hos O´Neills egen familj: fadern var en alkoholiserad skådespelare, modern knarkade och de två sönerna var mer eller mindre misslyckade.
Larsson har fått en lysande grupp skådespelare att arbeta med. Här är det som om roller och personligheter flyter in i varandra – på allvar. Var och en ger sin egen bild av hur verkligheten ser ut: ”Tiden är förfluten, den är bestämd.”
Den väldige Börje Ahlstedt spelar fadern, skådespelaren och landägaren James Tyrone, med en imponerande kraft och scennärvaro, men också med en långsamhet som ibland blir direkt plågsam i sin styrka. Den försupne snåljåpens självömkan och tillbakahållna ångest blir allt tydligare och alltmer fasansfull. Han vet att han har förlorat sin livslögn, men han skyddar sig själv genom att ösa sitt förakt över den äldste sonen Jim (Jonas Malmsjö).
Hos Jim finns bitterheten över sitt eget misslyckade liv i varje tonfall, i varje sluddrande cynism och i den isande klarheten mitt i fyllan. Aldrig tidigare har väl Jonas Malmsjö gjort en så starkt desperat roll som här.
Jim är den som snabbast inser att modern, som nyss kommit tillbaka efter en avgiftningskur, är på väg in i sitt morfinmissbruk ännu en gång. Lena Endre gör modern Mary ytterligt trovärdig. Här finns drömsk genomskinlighet, hon förefaller alldeles klar och säker på sitt beroende och hennes förnekande är mer ett falskspel för familjen än ett självbedrägeri. Mary försvinner allt längre in i sig själv och sitt missbruk. Endre gör ingen pundig knarkare av Mary utan en förslagen och uppfinningsrik kvinna – kanske bara litet för pratsam och översvallande.
Årets Jarl Kulle-pristagare, Jonas Karlsson, spelar den lungsjuke Edmund lågmält hostande och ständigt konstfärdigt vikande sin näsduk. Han vet att hans tid är utmätt – och att fadern försöker komma undan med en så billig sanatorievistelse som möjligt.
Huset där dramat utspelas är inget hem – det är ett öde landskap. Rummet där pjäsen utspelas har en extremt minimalistisk scenografi och sofistikerad ljussättning av Jens Sethzman: allt som finns är ett bord med fyra stolar på en upphöjd plattform. Annars har välvalda referenser placerat pjäsen rakt i vår tid: kläder, mobiltelefon etc. Under hela första akten är salongen upplyst medan ljuset gradvis släcks ner i andra akten. Varje enskild del i scenografi och ljussättning bidrar till att understryka familjens verklighetsflykt, utan att inkräkta på skeendet.
Det är som om familjen Tyrones långa färd mot den natt då alla masker faller av och de innersta hemligheterna avslöjas med nödvändighet också måste bli publikens.
Det som gör den här föreställningen uthärdlig är att slutet inte är definitivt. Öppningar antyds – modern kanske kommer över sitt morfinberoende, Jim kanske lyckas bryta sig loss från fadern och Edmund kanske inte går under i lungsoten. Men James är räddningslöst förlorad.