Värmlandsoperan har åter satsat stort, den här gången med Dmitrij Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk” . Operan hade urpremiär i Leningrad (nuvarande Petersburg) januari 1934 och kom upp på Operan i Stockholm redan i november 1935. Ryktbar blev operan i januari 1936 då Stalin såg den tillsammans med bl. a. kulturkommissarien Zjdanov och Molotov. Två dagar senare hade det mäktiga partiorganet Pravda en artikel, alldeles säkert initierad av Stalin själv, där operan behandlas under rubriken "Förvirring i stället för musik". Artikeln var inte någon vanlig dålig eller nergörande recension utan den utgjorde ett reellt hot mot Sjostakovitjs liv. Han klarade livet, men hamnade ute i kylan och operan förbjöds.
I Karlstad kan vi nu för första gången i Sverige uppleva Sjostakovitjs ursprungsversion av ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Den handlar om Katerina Ismajlovas olyckliga liv; en vacker ung kvinna som sitter fast i ett kärlekslöst äktenskap med en rik köpman och är ständigt övervakad av sin svärfar Boris. Hon inleder en erotisk förbindelse med drängen Sergej en streber med karriärdrömmar. De avslöjas av Boris, som hon i desperation mördar med svampstuvning laddad med råttgift. Tillsammans med Sergej mördar hon också maken men brottet upptäcks de häktas och skickas som fångar till Sibirien. Där smiter Sergej till en annan kvinna, Sonjetka. Det slutar med att Katerina knuffar Sonjetka i floden och störtar själv efter strax därpå.
Katerina är ingen ond och maktlysten kvinna, snarare ett offer för en kvinnoförtryckande manskultur. Hon mördar inte för att skaffa sig rikedom och makt utan för kärleken och för att överleva, men av hennes förhoppningar om ett bättre liv blir ingenting.
Värmlandsoperan mönstrar en bra ensemble med solister och kör av hög klass. Anne Bolstad gör en stor rolltolkning som Katerina. Hennes röst är bärig, hon agerar dramatiskt och med sin dominerande scennärvaro är hon föreställningens centrum. Hon är så övertygande att hon tar hem alla sympatierna i en grym och obarmhärtig värld, även om hon mördat dubbelt.
Spelet mellan Katerina och drängen Sergej ångar av lust och sex. Men medan Katerina är i desperat behov av närhet och ömhet handlar det för Sergej om beräknande list. Weinius fylliga tenor går från farlighet till lenhet ju närmare och ju säkrare på förförelsen Sergej är.
Katerinas make Sinovij görs av Jonas Durán som tråkig och torr by råkrat. Sten Wahlund förstår att rutinerat och skickligt leverera en försupen präst medan Björn Eduard är alkisen som i jakt på vodka hittar den mördade Sinovij. Eduard gör skickligt en gripande komisk sketch av sluskens stund i rampljuset. Även AnnLouice Lögdlund gör en bra roll som kokerskan Aksinja som blir utsatt för en rå gruppvåldtäkt i en av operans mest obehagliga scener.
Men allt obehag emanerar från den maktfullkomlige svärfadern och tyrannen Boris. Marcus Jupither har en magnifik baryton och utnyttjar sin röst till ett aggressivt och kraftfullt porträtt av den sällsynt vidrige, överfete Boris – en maktfullkomlig snuskhummer.
Kören har utvecklats och är väl samsjungen och låter mer och bättre än i tidigare uppsättningar.
Regissören Wilhelm Carlsson har flyttat operans handling från novellens 1860-tal till ett otydligt sovjetiskt 1930-tal där den realistiska brutaliteten och hopplösheten är närmast fysiskt kännbar. Scenografen Lars-Åke Thessman har skapat en kongenial spelplats som är en grågrön, nersliten fabrikslokal med en blodröd sovalkov längst in. Den enda plats där Katerina känner sig fri och kan leva ut sina drömmar och förhoppningar.
Under dirigenten Ingar Bergby har sinfoniettan fått en perfekt balanserad klang. S ällan har den låtit så bra och fylligt som denna gång.
Med ”Lady Macbeth från Mtsensk” lägger Värmlandsoperan en ny konstnärlig seger till den långa rad de redan har.