Sthig Jonasson
La Bohème, Köpenhamnsoperan

Giacomo Puccinis ”La Bohème” är ett av operalitteraturens mest älskade och mest spelade verk. Inte utan orsak – den är på sitt sätt fulländad med charm, glättighet, värme och patos. Musik och handling i tät förening. Men varje uppsättning riskerar också att bli banal om den saknar spänst och temperament. Men det gäller inte Mikael Mellbyes uppsättning på Köpenhamnsoperan som nu haft en uppmärksammad nypremiär.
I operor bör man avstå från att gå alltför djupt in i handlingen. Men i alla fall är det så här i ”La Bohème”: fyra konstnärer delar på en ateljé i Paris på 1830-talet. Självfallet är de vrålpanka, utan pengar till vare sig mat eller ved, men de drar i alla fall till krogen Momus för att fira jul, sedan de lurat hyresvärden på hyran. Poeten Rodolfo dröjer sig kvar för att skriva färdigt en tidningsartikel då grannen den tuberkulöst hostande sömmerskan, Mimi kommer in och ber att få låna ljus. Ett möte som resulterar i den berömda scenen med Rodolfos aria "Så kall ni är om handen, låt mig värma den i min" följd av Mimis aria "Man kallar mig Mimi, men egentligen heter jag Lucia" och som avslutning en duett då de båda förklarar att det är "Så underbart att vara förälskad".
Rodolfo och Mimi blir ett par, men Rodolfos svartsjuka förgiftar förhållandet som spricker. I sista akten återförenas de älskande, men då är det för sent. Mimi dör. Det är obeskrivligt vackert, men slutet riskerar att bli hysteriskt skrattretande sentimentalt. På Köpenhamnsoperan är handlingen avromantiserad i en temperamentsfull uppsättning som rundar alla fallgropar och låter musiken komma till sin fulla rätt. Mikael Melbye har förlagt handlingen till Paris 1896 då operan hade urpremiär i Turin.
Den svenska sopranen Gitta-Maria Sjöberg gör en utmärkt Mimi. Hon tar tillvara rollens möjligheter till skönsångsång och hon överbetonar inte det tragiska hos Mimi. Också Niels Jørgen Riis övertygar i rollen som Rodolfo. Han verkar, med rätta, mer bekymrad över Mimis hälsotillstånd än svartsjukt bevakande.
Kvällens behållning är Elsebeth Dreisig som Musetta, en pragmatisk överlevare bland bohemerna. Hon förstår att utnyttja list, charm och sex för att skaffa både sig själv och vännerna fördelar. Musettas utlevande och lockande spel retar hennes älskare, målaren Marcello (Palle Knudsen), till ideliga svartsjukeutbrott. Elsebeth Dreisig har en vital scennärvaro och bottnar i sin roll på ett närmast självklart sätt. Palle Knudsen ger liv åt Marcello även om man har svårt att ta hans svartsjuka på riktigt allvar. Ludvig Lindström och Audun Iversen som de två återstående bohemerna, filosofen Colline och musikern Schaunard, kompletterar väl som konstnärer på dekis och gör sina mer återhållna roller till äkta levande karaktärer.
En välanpassad scenografi och magnifika tidstypiska kostymer – nunnor i stärkta dok, damer i turnyr och en vaktparad i fantasiuniformer – berikar publikens upplevelse av ”La bohème”.
Det är klart att det också finns några rätt intetsägande transportsträckor mellan de stora musikupplevelserna där varken karaktärer eller handlingen utvecklas särskilt mycket. Men vem bryr sig? Som helhet är det här en lysande operaupplevelse. pplyftande helkväll med GöteborgsOperans balett.