En statsminister, hans pressekreterare och två systrar möts vid en öde motorväg. Det är en sorts frizon som gjord för flykt utan gängse sociala positioner eller hänsyn. Kristina Lugns förväxlingstragedi ”Kvinnorna vid Svansjön” rör sig stilla i en obefintlig handling med alldagliga samtal om ditten och datten där det poetiska anslaget ibland tryfferas med aktuell politik. Ett återkommande tema är utbrändhet – till förväxling lik livsleda.
Samtalet rör sig över vida fält där kärlek, giftermål, sjukskrivningar, utbrändhet, ensamhet och kärnfamiljens existens diskuteras med en stilla förundran.
Fyra skådespelare står på scenen: Gunilla Röör och Ann Petrén som systrarna Karin och Astrid, Sven Wollter statsministern eller om det är ”förste älskaren” Bertil och Sven Ahlström som hans pressekreterare. De spelar, eller pratar fram Kristina Lugns text som är full av hisnande komiska formuleringar, branta slutsatser och triviala alldagligheter. Missförstånden duggar tätt och texten rymmer flera bottnar, men frågan är om man som åskådare bottnar i den. Pjäsen ger antydningar om fars och melodram med vardagsfilosofiska funderingar. De fyra skådespelarna vänder sig både till varandra och ibland talar de direkt till publiken, men på ett distanserat och litet förstrött sätt. Skådespelarna känner sig säkra med texten och det märks också på det avspända spelet. Det verkar mer som en vardaglig avspänd ton i samtalet som böljar över scenen.
”Kvinnorna vid Svansjön” är en föreställning som inte liknar något annat än en Kristina Lugn-pjäs.