Yvonne Lombard och Meta Velander har vardera 45 års tjänst vid Stockholms stadsteater och i stället för guldklocka presenterade teaterchefen dem en teaterpjäs att spela. De har båda sedan länge passerat den normala pensionsåldern: Meta är drygt 80 år och Yvonne drygt 75 år, men fortsätter att arbeta och tycker uppenbarligen att det fortfarande är lika roligt och givande att stå på scenen.
De spelar nu mot varandra i David Hares ”Två kvinnor” som skildrar ett möte mellan hustrun och älskarinnan till en man som övergivit dem bägge.
Pjäsen utspelas hemma hos Madeleine (Meta Velander) på Isle of Wight i Engelska kanalen, utanför Portsmouth. Dit kommer författarinnan Frances (Yvonne Lombard) för att reda ut vad Madeleine upplevde med Martin – Frances man, som flyttat till USA med en kvinna av yngre modell.
Även om kvinnorna inte känner varandra är de som gamla vänner. Utan aggressioner konverserar de stillsamt om s ina känslor för en man som egentligen de inte behövde öda många minuter på. Velanders Madeleine är närmast en övervintrad hippie som inte blivit mumifierad av sitt arbete på ett museum och Lombards balanserade Frances är hustrun, som inte lyckats göra sig fri från Martin och sina vuxna barn.
Pjäsen är ett slags politisk och personlig sammanfattning av en tid i livet som de inte kommer förbi, samtidigt är den ett försök till att ta upp en diskussion om verklighet och fiktion. Dialogen fastnar i ett evigt ältande av en gammal och möglig kärlekshistoria som började 1963 i Birmingham, Alabama, där Madeleine mötte Martin när de båda var där för att stödja Martin Luther Kings medborgarrättskamp.
”Två kvinnor” är ett konversationsstycke utan tillstymmelse till dramatik, starka känslor, eller ens någon förändring hos vare sig Madeleine eller Frances. Pjäsen slutar med att Frances återvänder till fastlandet och Madeleine stannar kvar på ön.
Meta Velander och Yvonne Lombard ägnar sig åt lyhört samspel där inte ett ord, inte en stavelse går förlorad ens när Lombard pratar med en cigarrett i munnen. Det är praktfullt, men pjäsen är alltför tunn, seg och rent av tråkig. Ingen riktigt välvald present efter 45 års hängivet teaterarbete. Hade de kanske hellre vela ha guldklockan i stället?