Den 10 oktober 1813 föddes Giuseppe Verdi som har en alldeles egen plats i operavärlden. Hans ”Rigoletto” (1851) är en av de bästa operor som skrivits och är full av glansnummer. Sista aktens kvartett, ”Bella figlia dell´amore” är ett under av skönhet. Det är också följdriktigt att när fyra mycket åldrade operastjärnor skall fira Verdis födelsedag i Ronald Harwoods pjäs ”Kvartetten” så är det med just ”Bella figlia”.
Det här en mycket engelsk kultiverad och underhållande komedi som utspelas på ett hem för pensionerade operasångare. De fyra divorna har lagt beslag på ett gemensamt vardagsrum med soffgrupp, flygel, harpa och välfyllt barskåp. Väggarna är fyllda av gamla artistporträtt och nostalgisk teaterrekvisita. Dit kommer inga korister eller mindre stjärnor.
”Kvartetten” är närmast en kollektivpjäs, där ingen har en större roll än de andra. Hur skulle det se ut – bland operadivor. Där finns: Cecily (G erd Hegnell, 70 år) som inte längre bara är virrig utan går mot en allt tydligare demens. Jean (Meg Westergren, 73 år) försöker behålla sin forna status som ”primadonna assoluta”. Hon slutade sjunga för 30 år sedan och har sedan levt på att vara diva. William (Olof Thunberg, 80 år) är en saktmodig, litet sorgsen, sexfixerad baryton som aldrig blev så stor som han hade talang att bli och samma öde drabbade tenoren Ronald (Lars Lind, 70 år). Ron och Jean har också ett kort och misslyckat äktenskap med varandra att släpa på.
Motvilligt ska de fyra samarbeta och sjunga tillsammans igen. Men kan de egentligen sjunga och kan de samsas? Gemensamma m innen och gamla oförrätter muntrar upp deras rätt trista, enahanda, vardag på hemmet.
Pjäsens egentliga tema är inte den föreställning som kvartetten oroar sig för, utan hur de klarar av att rösten sviktar, att kroppen inte hänger med och de ofrånkomliga svackorna i minnet. Vad händer när strålkastarna har släckts för sista gången, när följespotten hittar andra stjärnor och när ångesten väntar runt hörnet. Det är sådana frågor som ger ett oväntat djup i ”Kvartetten” och det lyfter textens lättsamma ton till ett stilla allvar.
Till slut framför de fyra ”Bella figlia” på ett sätt som löser problemet med de obefintliga sångrösterna – hos såväl rollfigurerna som hos skådespelarna .
”Kvartetten” är sevärd för fyra lysande skådespelare som vet hur man hur man väntar in publikens reaktioner med perfekt och aldrig sviktande tajming, små, nästan omärkliga, gester och ansiktsskiftningar. Premiärpubliken ropade på extranummer så då sjöng de ”Bella figlia” ännu en välförtjänt gång.