När August Strindbergs pjäs ”Kristina” hade urpremiär på Intima teatern 1908 var den redan refuserad av Dramaten och efter premiären var kritiken hård. Kritikerna menade att Strindbreg tecknat ett närmast illvilligt porträtt både av drottningen och av den svenska historien. Ändå räknas ”Kristina” som Strindbergs mest lyckade historiska skådespel och som ett a v hans bästa kvinnoporträtt . Det är då inte fel att ”Kristina” spelas igen på Strindbergs Intima Teater. Men problematiskt är att det nu inte är någon bra teater, de goda ansatserna tunnas ut i en ytlighet som stundtals får ett olyckligt drag av fars över sig.
Pjäsen börjar med att Strindberg själv (Christian Berling) stökar omkring i sin teater och letar efter Harriet Bosse, den dramatenaktris som skall få ”Kristina” som kärleksgåva. Sedan går spelet igång och visar fram 1600-talets Sverige på ruinens brant sedan drottning Kristina låtit pengar ur statskassan bekosta både hennes nöjen och legat till hennes gunstlingar. Och rikets mäktiga män – Oxenstierna, de la Gardie och Tott – förmår inte hindra hennes utsvävningar. Inte heller ständerna var tillfreds med att rikets finanser urholkades.
My Bodell gör sin drottningroll i en blandning av löje och allvar, där tonfall och ord ibland strider mot varandra. I den här tolkningen blir Kristina i nte olik massmediebilden av vår tids kungliga bimbos.
Erik Bolin lyckas i rollen som drottningens älskade Tott förmedla den snabba växlingen mellan Totts spelade kärlek och hans behov av att snabbt fjärma sig från Kristina när hon abdikerat och inte längre har makten. Övriga roller får alltför mycket stå tillbaka på ett sätt som särskilt drabbar Anders Nyström som gör en blek och litet oförstående Oxenstierna. Inga Ålenius klarar sig bättre som prinsen, krigaren och den blivande kungen Carl Gustaf med en blandning av slug, iskall beräkning och förväntan på vad makten skall ge.
Scenografin består av skärmar som dras fram och tillbaka i oregelbundna intervall och ofta ställer skådespelarna upp sig på den snurrande vridscenen vilket bidrar till att föreställningen blir stum och stundtals rent av litet tråkig.
Att låta Strindberg själv både inleda och avsluta föreställningen med en rad repliker lånade från hans brev till Bosse, sin förläggare och teaterdirektörer är ett inte särskilt lyckat påhitt, ä ven om det tydligt indikerar att den ”Kristina” som spelas upp är just Strindbergs tolkning av historien och hans utnyttjande av en historisk person för en kvinnoroll som är gjord för en modernare tid.
Men det mesta strandar på att bilden av drottning Kristina som lärd, beläst och maktfullkomlig här blir insnävad mot enbart maktfullkomligheten.