I år är det hundra år sedan nobelpristagaren Harry Martinson föddes och Dramaten firar honom med att spela av hans idédrama ”Tre knivar från Wei”.
Under 1930-talet skrev Martinson några pjäser för radioteatern och hans väldiga diktcykel ”Aniara” transponerades till opera 1959 av Erik Lindegren och Karl Birger Blomdahl, men ”Tre knivar från Wei” är Martinsons första och enda scenpjäs. Vid uruppförandet på Dramaten 1964, regisserad av Ingmar Bergman, kritiserades pjäsen för brist på dramatik och substans. Detsamma kan sägas om den nu aktuella uppsättningen eftersom regissören, Staffan Valdemar Holm, inte ökat den dramatiska intensitet som historien faktiskt inbjuder till.
” Tre Knivar från Wei” har formen av en närmast poetisk filosofisk kommentar till individens förhållande till makten och tilldrar sig i 600-talets Kina som då är under tryck från tartarhärar.
Historien är att kejsarinnan Wu tagit makten över Kina och försöker göra sig av med konkurrerande släkten och klaner. I pjäsen har några av de hovdamer, tjänarinnor, slavinnor och konkubiner som klarar livet deporteras till ett avlägset klosterliknande lyxfängelse i rikets utkant utsatt för tartarernas hot. Knivarna från Wei är både en kvinnlig hårprydnad och ett vapen för kvinnorna att använda mot sig själva om och när tartarerna kommer. Trots tvång och hot försöker fångarna, efter bästa förmåga och uppfostran, att behålla sin värdighet.
Medan fienden närmar sig pågår övningar i lydnad i fängelset under befäl av tre lärarinnor som upprätthåller en rigorös disciplin med ceremonier och hierarkier där lydnad för överhet och makt är rättesnöret och den enda vägen för kvinnorna. Lydnadens yttersta mål blir att hellre dö än låta sig fångas av tartarerna.
Allt som sker övervakas av den hotfulla vitklädda altarslavinnan Lai som bara väntar på att få döda de kvinnor som inte förmår döda sig själva när den tiden kommer. Hennes makt kommer från kejsarinnan och gäller också sedan kejsardömet fallit för tartarernas militära överlägsenhet.
Handlingen är minimalistsikt koncentrerad till de riter och tomma symbolhandlingar som fyller fångarnas dagar och som inte skiljer en dag ifrån en annan. ”Tre knivar från Wei” innehåller fjorton kvinnoroller. De flesta glider bara förbi utan att lämna spår efter sig, men några roller i kollektivet tar välförtjänt uppmärksamhet.
Den gamla härskarmakten byts mot en ny kultur sedd ur ett kvinnligt perspektiv när pjäsen centreras kring Stina Ekblad som den skenbart välbehärskade överlärarinnan Shi Mo. För henne är lydnaden okränkbar och livets mål och mening. När hon till slut inser att lydnaden är ett absurt självändamål kan hon bara uttrycka sin förtvivlan med att ”lydnadens ande har missbrukats”.
Bibbi Andersson och Irene Lindh förmår att tydliggöra sina roller som Shin Mos medlärarinnor Yü Tan och Chi Yün. Kristina Törnqvist som den unga hovmusikanten Li Hua markerar den hierarkiska ordningen när hon kommer till klosterfängelset i sällskap med en ståndsmedveten prinsessa (Nadja Weiss) och en hertiginna (Lil Terselius). Deras inbördes rang förändras inte av deras gemensamma öde.
Gunnel Lindbloms hotfulla altarslavinna Lai och Nina Fex självmedvetna och självcentrerade konkubin Nan Fei har viktiga och profilerade roller.
Fängelsets instängdhet understryks av Bente Lykke Möllers blåkalla scenrum med luckor som kan öppnas och stängas och ytterligare markerar Linus Fellboms intrikata ljussättning.
Problematiskt är Chiang Chings koreografi som tenderar att förstärka ytligheten och bristen på dramatik. Processioner med klingande klockor och långsamma tai-chi-övningar leder ingenstans. I själva verket är inte övningarna särskilt estetiskt njutbara utan närmast trista.
Trots en mängd intressanta teman är pjäsen renons på dramatisk nerv och den faller liksom samman av sin egen tyngd och den fordrar tålamod att ta sig igenom.
Tystnaden på scenen kan inte bara vara tystnad, den måste också säga något, vara fylld av mening. Inte, som här, bara dra ut på tiden. Slutscenen med det oundvikliga kollektiva självmordet är den enda scen där tystnaden är förtätad och fylld av hemliga, och uppenbara, meningar.
” Tre knivar från Wei” är kanske inte den pjäs som stannar i minnet för sin dramatiska nerv, utan för sin analys av mänskliga tillkortakommanden och den svaghet som förblandas med ståndaktighet, mod och sann lydnad mot sig själv.