När torparen Jan i Skrolycka inte längre kan hantera en påträngande och outhärdlig verklighet flyr han in i sinnessjukdomen. Han blir Kejsaren av Portugallien och hans regalier – hatten, käppen och uniformsrocken – blir livsviktiga medel för honom för att hålla undan sina demoner ”Sorg” och ”Längtan”. Hela Jans längtan och alla hans drömmar knyts till den älskade dottern Klara Fina Gulleborg, som till slut också blir hans undergång.
Västanå teater, som huserar i Teaterladan vid Rottnerosparken i Sunne, fortsätter sitt treårsprojekt att sätta upp pjäser baserade på Selma Lagerlöfs romaner. Efter fjolårets succé med Nils Holgersson spelar man i sommar Kejsarn av Portugallien som har alla förutsättningar att bli en ny succé.
Teaterladan har högt i tak som vore det en katedral där verkligheten stängs ute och där svalorna utan att ta skrämmas av publiken matar sina hungrigt pipande ungar.
Det är inte helt enkelt att få till en fungerande scenografi i det väldiga, öppna scenrummet. Att pjäsen utspelas vid en sjö med ångbåtsbrygga blir knappt märkbart. I fonden finns ett jättelikt altarskåp som blir en egen scen där tablaeu vivante visas för den omtöcknade Jan. Altarskåpet är omgivet av gallerier som litet slumpmässigt – och inte helt fullt ut – utnyttjas i scenografin.
I första akten är ensemblem ofta grupperad i statiska uppställningar där det inte är helt lätt att hitta pjäsens fokus. Mängden av människor på scenen gör det dessutom svårt att identifiera de många birollerna.
Pjäsen är uppbyggd kring tre centrala scener i Jans liv: Klara Finas födelse då Jan tar sin dotter i famn och för första gången drabbas av besinningslös kärlek, när Jan får veta sanningen om Klara Finas storstadsliv och när Klara Fina efter tolv år återvänder till byn och upptäcker sanningen om sin far – och förkastar honom.
Det finns ett teosofiskt och spiritistiskt inslag i romanen som i pjäsen lockat till ett rätt övertydligt psykologiserande där det tragiska ges ett rent fysiskt uttryck när Jan gång på gång faller till marken i sina kval.
Regissören Leif Stinnerbom har lyckats en stor och heterogen ensemble av professionella, semiprofessionella och rena amatörer förena till en enhet som bildar en kollektiv ram till Jan i Skolyckas enskilda öde.
Alf Nilsson, som Jan, visar en fullständig behärskning av den stora scenen och den dåliga akustiken som ofta får replikerna att försvinna, eller dränkas i ljudet från den lilla orkestern med tramporgel och sällsamma vattennedsänkta trummor. Nilsson gör mitt i fantasteriet ett trovärdigt porträtt av Jan som övertolkar allt han ser och förnimmer. När han nekar Stoll-Ingborg (Lena Larsson) tillträde till hans fantasivärld tycker han att han själv straffas av Klara Fina som förnekar honom så som han själv förnekade Stoll-Ingborg.
Anna Jankert spelar Klara Fina som vuxen och balanserar fint mellan kärlek och förakt för fadern och självömkan inför det oundvikliga slutet. Största utrymmet på scenen tar drömbilden av Klara Fina som Jan hela tiden bär med sig. Den nästan stumma rollen spelas av Justina Jonzon Florell med en stundtals lätt ironisk blick ut mot publiken.
Om Jan är fantasten så är hans hustru Kattrina den rationellt jordbundna. Lena-Pia Bernhardsson ger kraft åt den pragmatiska Kattrina som ser nödvändigheten av att få ekonomi på det lilla torpet och som är beredd till stora offer för att skydda sin familj.
Dessutom gör Per Jankert och Björn Söderbäck minnesvärda roller. Jankert är Ol´Bengtsa, grannen och vännen, som maktlöst bevittnar Jans undergång medan Söderbäck gör ett ångstfyllt porträtt av Lars Gunnarsson som snabbt förvandlas från präktig självgod storbonde till supande vrak när Jan i Skolycka äntligen avslöjar honom.
Så till sist kan man notera att Inger Hallström Stinnerboms dräkter är vidunderligt sköna i Klässbolslinne.
Det är mödan värt att göra en teaterresa till Sunne i Sommar.