I Tennessee Williams familjedrama ”Katt på hett plåttak” frammanas erotiska och ekonomiska konflikter i en överhettad atmosfär där kontaktlöshet och överlastade känslor dominerar.
Pjäsen utspelas under en enda dag den cancersjuke storpappa Pollit fyller 65 år. Hela familjen är samlad på Pollits plantage i amerikanska sydstaterna, en miljö som efter mängder av filmer är mörkligt bekant också för en svensk publik. Och vi vet vad som kommer att hända: äktenskap i kris, hemligheter och lögner avslöjas med förödande konsekvenser.
Till plantagen har den äldste sonen, Gooper, och hans fru kommit. De har lyckats både socialt och ekonomiskt och ser med sniken tillförsikt fram emot det kommande arvet som vore de gamar. Där finns också den andre sonen Brick – en f.d. idrottsstjärna och f.d. sportkommentator på TV. Brick super, ligger inte med sin fru Maggie och känner en otydlig skuld mot en kompis som tog livet av sig. Maggie är känslomässigt bunden till sin svage, alkoholiserade man och hon är beredd att slåss för sin kärlek – och för arvet.
Williams har en dragning åt tillvarons udda och utsatta människor. De enda som är äkta och livskraftiga är Maggie och den dödssjuke Storpappa, men det är mitt i sin styrka också sårbara.
Ingvar Hirdwall som Storpappa Pollit sprider hämningslöst sina bitska elakheter som likt fjärstyrda missiler alltid tycks hitta rätt mål. I sin oförmåga att nå fram till Brick är Storpappa närmast tragisk, men under den oundvikliga uppgörelsen visar han sig förstå sonens dilemma bättre än Brick själv gör. Gooper och Mae verkar han aldrig ha brytt sig om över huvud taget, eller har bara föraktfulla ironier till övers för.
Eva Röse som Maggie fräser giftigheter mot vem som råkar vara i närheten. Hon må vara rastlös som en katt på ett hett plåttak – men hon kan inte hoppa ner från det därför att hon inte vill förlora den man hon trots allt älskar. Men att enbart se henne som en katta vore att reducera rollen och hennes betydelse. Maggie har gått från fattigdom till något som skulle kunna vara ett gott liv, om det inte vore för Bricks närmast homofoba inställning till sig själv.
Vid sidan av Maggie och Storpappa blir också de övriga rollerna tydliga och gripande. Peter Engmans Brick är sluten och omöjlig för Maggie – och alla andra – att nå fram till och det beror inte enbart på den Jack Daniels han oupphörligt dricker. Under sin uppgörelse med pappan bryter insikten om hans homoerotiska vänskap med kompisen fram och det blir en större chock för honom än för fadern.
Marika Lindström fyller sin Stormamma Pollit med bitter fasa inför verkligheten och försöker undvika allt som liknar sanningen om yngste sonen och om mannens sjukdom. Storebror Gooper (Christer Fant) och hans skupulöst intriganta hustru Mae (Sonja Hejdeman) saknar varje försonande drag och blir oäkta på det där obehagliga sättet som gör att man inte kan vara säker på att de faktiskt inte finns i också ute i levande livet.
[Både pastorn (Lars Green) och doktorn (Lars Dejert) är på sitt sätt viktiga för sanningen på plantagen, men här blir de enbart marginella biroller som aldrig utvecklas.]
Det finns mycket i Björn Melanders regi som visar att han också regisserat flera av Lars Noréns pjäser. Melander är hemma hosfamiljen Pollit med undanglidanden och oändliga avstånd mellan människorna – samma verklighet som Norén så mästerligt och närmast dokumentärt skildrat i pjäs efter pjäs.
”Katt på hett plåttak” är vara full av starka effekter och det melodramatiska draget påträngande medan provokationerna med homosexualitet och frivillig barnlöshet har blivit mindre tydliga och kanske gått förlorade med tiden. Ändå finns här lysande roller där lidelser som hotar att koka över i varje scen också gör det. ”Katt på hett plåttak” är dessutom en rolig föreställning där allvaret aldrig viker undan.
Sthig Jonasson

PS. Tennessee Williams fick sitt andra Pulitzerpris för ”Katt på hett plåttak”. Det första fick han för ”Linje Lusta”.