På Göteborgsoperan möts nu två storheter – William Shakespeare och Cole Porter. Musikalen ”Kiss me, Kate” är skriven av Cole Porter och bygger på Shakespeares komedi ”Så tuktas en argbigga”. Det är en underhållande historia om de konflikter som drabbar musikalversionen av ”Så tuktas en argbigga” både på scenen och bakom när det tidigare äkta paret Fred Graham och Lilli Vanessi skall spela mot varandra. Ursprungligen utspelades "Kiss me Kate" vid musikalens Broadwaypremiär, men handlingen har här flyttats till en smygpremiär i Baltimore och ännu ett steg bort – till föreställningen före smygpremiären.
Det är alltså en metamusikal – en musikal som handlar om sig själv. Den börjar i en elegant våning i New York där musikalen planeras och diskuteras med Cole Porter själv vid pianot och först därefter kommer den ”riktiga” musikalen i gång.
Spänningen i ”Kiss me, Kate” bygger helt på kärleken mellan de ständigt grälande Fred (Johan Rabaeus) och showens stjärna Lilli (Ulricha Johnson). Må vara att Rabaeus inte sjunger särskilt bra, men han är lyckad som irriterad och stundtals alltför gräl- och svartsjuk skådespelare som blandar ihop rollen med sitt privatliv. Det gör i och för sig också Lilli och Ulricha Johnson kan sjunga – bra. Hon är en mångsidig artist med skärpa i sång och skådespelande som röjer en äkta musikalartist. I slutscenen visar vad hon kan göra av sin roll: När Lilli har dumpat både Fred och den tråkige general hon var på väg att gifta sig med väljer hon att fortsätta på scenen. Där hör hon hemma och där vill hon leva sitt liv.
Flera av birollerna utmärker sig också: Ulrik Engdahl i dubbelrollen som Cole Porter och Harrison Howell, liksom Sara Jangfeldt som den unga musikalartisten Lois Lane och Lars Bethke som slarvern Bill Calhoun. De tar ut allt som går ur föreställningens bästa sång och dansnummer "Alltid trogen dig på mitt eget sätt". Som är en inte så lyckad nyöversättning av Annalisa Ericsons gamla succénummer där texten lyder ”jag är trogen dig på mitt speciella sätt”.
Musikalens längst utdragna showstopper är annars "Brush up your Shakespeare" eller "Prata som Shakespeare", som den heter i Ulricha Johnsons litet onödiga nyöversättning, med Peter Harryson och Hans Josefsson som teaterälskande, men inte helskärpta, gangstrar. Ett nummer som är självgenererande i en lång rad omtagningar och lyckade reentréer.
Med Bengt Frödebergs scenografi, som utnyttjar Göteborgsoperans hela scenrum, med Linus Fellboms ljus, med Roine Söderlundhs koreografi och med Camilla Thulins elegant matchande kläddesign borde föreställningen vara fulländad. Men i bland känns det som om ”Kiss me, Kate” är på väg att bli alltför bra, alltför proffsig, alltför mycket show – och alltför lite liv. Men den stora kärleken till musikalen förlåter mycket.