Drottningsholms slottsteater inleder sommarsäsongen med den nyskrivna operan ”Kastrater” av Miklós Maros med libretto av Lasse Zilliacus efter en roman av Sven Delblanc. Operan lutar sig mot en historisk verklighet och utspelas en sen kväll i december 1883 i Florens. Åren 1783–84 gjorde kung Gustaf III en Italiensk resa, tillsammans bl.a. med den vidlyftige Gustaf Mauritz Armfelt.
Handlingen präglas av 1700-talets nattsvarta sociala klimat och grymhet. Så här är det:
Gustaf III och baron Armfelt kommer till den avdankade brittiske tronpretendenten Charles Edward Stuarts palats i Florens för att vara med om en spiritistseans. De hoppas få svar på vad som kommer i framtiden. Med vid seansen är också den kände kastratratsångaren Marchesi och en gammal man vid namn Carlo Broschi. Under kvällen sjunger Marchesi en aria och under ett gräl om honoraret så erbjuder sig Broschi att sjunga i stället. Han utför en virtuos uppvisning och avslöjar sedan att han är den legendariske kastratsångaren Farinelli, då död sedan ett år tillbaka. Där finns också Stuarts tjänare MacIvor och dennes brorsdotter, Katie, som Armfelt brutalt och utan samvetsbetänkligheter våldtar.
Det är en sevärd opera som skildrar konstens egen problematik. Farinelli uttalar sig med glödande svart ironi om ”konstens heliga onatur”, som han tjänat som konstnär och tjänat på som publikfavorit. Tiden har gått ifrån Farinelli. Han må vara briljant sångare, men han hånas av den nya generationens operapublik som hyllar ”naturligheten”.
Medan Delblancs roman fokuserar på ett filosofiskt resonemang om förhållandet mellan konstnär och makthavare ligger operans fokus på de personer som inte alls verkar beröras av estetikens abstraktioner – MacIvor och Katie. Det här är konsten som högsta förkonstling det höga möter ideligen det låga både i texten och särskilt i Maros lyckade musik som spänner över vida fält från romantik till något som liknar en snabbt förbiglidande 60-talsjazz.
Uppsättningen är full av lyckade scenografier som t.ex. i operans centrala scen när Farinelli buas ut efter en misslyckad come back i Glucks ”Orfeus och Eurydiche” så utspelas den i den dekor som användes vid operans svenska premiär på Bollhuset 1773.
Regissören Ann-Margret Pettersson väjer inte för de våldsamma och brutala inslagen i operan. Hon närmast understryker dem. Annars är operan ganska statisk med en rad uppställningar där sångarna riktar sig rakt ut i salongen. Tempot blir litet segt ibland, för att i nästa scen skärpas till igen.
Susann Végh är trovärdig både som den gamle gubben Broschi och som den unge Farinelli. Även om kastraternas röstklang inte går att återskapa visar Végh sin höga sångliga förmåga, en god portion traditionellt skådespeleri och en lyhörd rörande naivitet i sin rolltolkning.
Ö verhvuvud gör sångarna goda insatser, som t.ex. Per-Arne Wahlgren som den försupne skotske ädlingen och Martti Wallén som hans väldige betjänt som går under när han försöker hämnas sin skändade brorsdotter.
Gabriel Suovanen är en sirlig och outhärdligt överlägsen Armfelt i lyhört samspel med Jonas Degerman som den både självmedvetne och bortkomne Gustaf III. Bra är också Katarina Nilsson som den skönsjungande Marchesi och Silvia Moi som desperat skändad ung kvinna.
Det finns anledning att besöka Drottningholm – inte enbart för den kungliga miljön, ”Kastrater” är en väl så god anledning.