Galenskaparna och After Shave har en långvarig och ihållande succé i Göteborg med showen ”Kasinofeber” som berättar om hurusom ett nerlagt sjukhus blir ett flashigt kasino. Den har nu kommit till Stockholm, där den landstingskommunala kasinoekonomin verkligen gått i spinn. Och succén fortsätter.
” Kasinofeber” har samma upplägg som andra av göteborgarnas shower, dvs. en absurd handling och en oroande avgrund i replikerna uppblandat med lysande showinslag. För så är det med Galenskaparna och After Shave – det kulturella finliret får andra stå för, här bjuds det underhållning: elegant förpackad, vältajmad och ibland med bitande samhällssatir.
Det handlar alltså om stadens sjukhus som politikerna sålt till en privat entreprenör, som snart nog upptäcker att det inte lönar sig att ha ett sjukhus. Han gör om det till ett kasino med roulettbord och spelautomater, men inte heller det är så lyckat, eftersom alla tycks vinna när de satsar.
” Kasinofeber” är egentligen en talpjäs med sånginslag där sjukhusentreprenören Benny Kranz (Anders Eriksson) är den nya ekonomins lycksökare som blåser politikerna med ett Jokerleende à la Brost. Anders Eriksson har vi tidigare nästan bara sett i sympatiska roller, men här är han den genuint osympatiske och cyniske Benny som inte alls är så smart som han tror sig vara. Den rollen gör Anders Eriksson alldeles utmärkt. Jan Rippe som kommunpolitikern Clemens Bodin fångar på kornet en politiker som bara blir litet passande generad när han inser att blivit lurad och att stadens sjuka måste åka åtta mil till nästa sjukhus.
Galenskaparna och After Shave blandar, som vanligt, inspirerade och fyndiga texter med rena fånigheter som framförs med illa dold förtjusning, t.ex. Hur många indianer får det plats i ett träd? Svar: Hela stammen.
Föreställningen bygger mycket på Per Fritzell som en mysande, och snart arbetslös, vaktmästare som snabbt blir läkare när en patient – eller om det är ”kund” – dyker upp och Kerstin Granlunds städerska som genast blir den assisterande sjuksköterskan.
Claes Eriksson är åter en oansenlig tönt som alltid verkar vara på fel plats vid fel tidpunkt. En roll Eriksson har prövat i flera shower och som han här ömsint fulländat i ett magnifikt, och närmast genialt, färglöst nummer om hur han har det hemma i sin hyreslägenhet.
Ibland kan första akten kännas litet seg, men det finns en rad räddare, t.ex. Anders Eriksson som låter Bennys starkt överdriva självuppfattning lysa i ”Män som mej” medan Claes Eriksson begår ett (alltför) långt lustmord på hur TV-nyheterna skulle kunna låta om uppläsarna lät sina personliga uppfattningar styra. Annat slår in redan inslagna dörrar som porträttet av den korkade och lurade lokalpolitikern: Där har verkligheten överträffat dikten många gånger om.
I andra akten ökas trycket och tempot hetsas upp i en rad shownummer som bara lätt hålls samman av kasinomiljön. Showens höjdpunkt kommer när Knut Agnred, Per Fritzell och Jan Rippe som tjejgruppen Ladyshave drar av ett par låtar som vore de hämtade från någon nära förestående melodifestival med ett mellansnack kopierat från något popsnöre på turné.
Föreställningen präglas av Claes Erikssons speciella form av humor: Att blanda tydligt vansinniga crazyfigurer med ögonskenligen normala människor, som skulle kunna vara möjliga också utanför scenen. Men de är bara normala i förhållande till stollarna. Normaliteten är i själva verket högst illusorisk vilket gör att man får en lätt oroande känsla av att de kanske också finns i levande livet – mitt ibland oss.
Miljöbytet från sjukhus till kasino är elegant. Scengolvet viks upp och avslöjar ett roulettbord, väggarna svängs runt och där är spelautomater i långa banor, väggarna faller ner och visar sig bli golv med en palm i kruka som extra finess.
” Kasinofeber” håller länge än, både som show och som politisk satir.