Lillebror längtar förfärligt mycket efter en hund, men i stället kommer en vacker, klok och lagom tjock man i sina bästa år inflygande genom fönstret. Han heter Karlsson och är lätt överviktig och självupptagen, skrytig och ohejdat egoistisk som äter upp Lillebrors godis, leker sönder ångmaskinen och är allmänt en rätt jobbig typ.
I Göta Lejons föreställning av ”Karlsson på taket” är Karlsson precis så inbilsk och odräglig som föräldrar avskyr och han fixar lätt till kaos runt omkring sig.
Astrid Lindgrens egoistiske och inte särskilt snälle man med propeller på ryggen behandlar alla lika respektlöst och tycker lika illa om inbrottstjuvar som om läskiga barnvakter. Karlsson är – när han är som värst och minst sympatisk – en summa av alla våra osympatiska sidor. Litet av det mörka som finns hos alla människor håller Astrid Lindgren och nu regissören Jan Åström upp framför oss och liksom säger: ”Ni är inte ensamma om att vara egoistiska och själviska. Vi tycker om er precis som ni är.”
Det är världens bäste Markoolio som spelar Karlsson. Han är precis så självgod som man kan vara när rytmen är ens egen och man sjunger illa – det svajar friskt om Karlssons sångnummer, man undrar om han har någon favorittonart eller om alla är lika bra. Men vaddå sång är bara en världslig sak.
Vid sidan av Markoolio blir de övriga i ensemblen lättviktiga, även om lättvikt kanske inte är det första man tänker på när Fredrik Ohlssons präktiga fröken Elsa Bock seglar in. Hon skall vara barnvakt när mamma är borta på kurs och alltför mycket av allting. Nå, Karlsson förstår hur man använder en pruttkudde och hon förtjänar att bli bortgjord.
Axel Rydén är bra som Lillebror som genast gillar Karlsson, men är bara litet lagom impad av hans flygförmåga. Vilken f.ö. inte är så mycket att bli imponerad av, bortsett från några loopingar verkar det som om Karlsson skulle behöva några lektioner i start och landning. (Det skulle han aldrig erkänna.)
Ola Forssmed och Ola Rundcrantz gör två tjuvar vars klantighet, snubblande och skrajsenhet borde få dem att snabbt byta yrke. Det är klart att Karlsson skrämmer dem lätt som en plätt. Man kan notera att tjuvarna avstår från att bryta sig in till den rike försäkringsdirektören, de vill inte stjäla från pensionärer. Att man sedan kan önska att Forssmed och Rundcrantz skulle ha fått litet mer utrymme för sina misslyckade tjuvtrix är väl inte för mycket.
Görel Crona som mamma är inte det minsta glad åt vad Karlsson ställer till med – så länge hon tror att det är en fantasifigur. F.ö. är det väl bäst om mamma och pappa och de odrägliga syskonen inte säger något om Karlsson till någon annan. Vem skulle tro dem?
Som vanligt sparar inte Göta Lejon och producenten Staffan Götestam när det gäller att ge barnen (och föräldrarna) en teaterupplevelse. Må vara att scenografin är som kulisser och tekniken inte så avancerad. När Karlsson och Lillebror flyger över scenen hördes här och var viskningar om ”rep” som Karlsson var fastsatt med, men så länge som barn och vuxna kan känna igen sig i miljö och figurer fungerar det ändå.
I allmänhet håller ”Karlsson på taket” ett lagom högt något jämtjockt tempo som barnen i salongen verkar uppskatta. Till slut är det i alla fall Markoolios föreställning. Han dominerar från sin entré genom Lillebrors fönster till sin avslutningsdans.