Sthig Jonasson

Kärlek och politik, Dramatens lilla scen

Friedrich Schillers idédrama från 1784 ”Kärlek och politik” (Kabale und Liebe) utspelas i Württemberg där den aristokratiska och politiska överklassen utövar en brutal makt mot undersåtarna och missnöjet gror bland den sakta vaknande borgarklassen. Några år senare är tiden inne för Franska revolutionen
På Dramaten har ”Kärlek och politik” tidigare bara spelats två gånger, senast 1891, när nu Hilda Hellwig sätter upp den. Intrigen är egentligen föga originell: kärlek mellan mannen av börd och kvinnan av folket med förvecklingar och konspirationer som till slut leder till att de älskande går under.
Det handlar om en redan från början omöjlig kärlek mellan Ferdinand och Luise. En kärlek som inte tar hänsyn till klass eller sociala konventioner medan en samvetslös minister inte tvekar att utnyttja sin son i politiska intriger som handlar om en mycket stor och intrikat politisk affär.
Pjäsen präglas av Schillers filosofiska idéer om människan som både förnuftig och sinnlig och den sammansmältningen kan endast ske genom konsten. Schiller prövar hur långt människan är beredd att gå för att få det hon vill ha. Ändå är intrigen alltför tunn för att de platta figurerna skall kunna ges någon trolig psykologisk utveckling. Figurerna rör sig i scenrum som i enkla kulisser växlar mellan familjen Millers äppelfyllda trädgård och hovets salar. Även om kostymerna placerar pjäsen i 1700-talet så rör sig musiken obehindrat mellan århundradena, inklusive Sandie Shaws Eurovisionsschlager från 1967 ”Puppet on a string”. Och visst handlar det om marionetter i ett politiskt maktspel.
Skådespelarna gör ett gott arbete med att forma sina roller – ibland med en rätt yvig spelstil, som fungerar förvånande bra. I centrum står Ellen Mattssons sextonåriga musikerdotter Luise som är medveten om att klasskillnaden gör förhållandet till Danilo Bejaranos Ferdinand svårt eller omöjligt. Ferdiand har inte alls sådana tvivel: han har alltid sett världen ovanifrån och tror sig kunna göra som han vill.
Tomas Pontén som ministern, Ferdinands pappa, vet precis hur allt skall ordnas för att han skall få ut mesta möjliga av sin maktposition. Thomas Hanzon gör ministerns hjälpreda Wurm till en mycket obehaglig typ som dels sköter den smutsigare delen av spelet dels också har ett personligt motiv för att skilja de älskande åt – han vill själv åt Luise. Björn Granath som musikern Miller, Luises pappa, har praktfullt elaka gräl med hustrun (Gerthi Kulle) som i sin tur maktlös betraktar utvecklingen.
Pjäsens egentliga komplikation är att ministern har arrangerat så att hertigens älskarinna, Lady Milford (Elin Klinga), skall ingå ett skenäktenskap med Ferdinand för att kunna fortsätta som hertigens frilla. Elin Klinga lyfter upp sin roll från politisk bimbo till fullt medveten ung kvinna som det inte går att lura med svammel. Claes Månsson är lysande som den lätt tveksamme och utomordentligt fånige hovmarskalk von Kalb. Rolf Skoglund gör en genomskådande kammarherre som maktlöst betraktar hur soldater sänds ut i ett meningslöst krig för att hertigen skall ha råd att med smycken till Lady Milford.
Men trots lysande skådespelare känns ”Kärlek och politik” som alltför föråldrad – både till samhällskritiken, som efter hand blir allt mindre noterbar och för kärlekshistorien som inte engagerar.