Oavsett vilken text man läser eller vilket skådespel man ser av Strindberg finns en smygande känsla av att det handlar om honom själv, om hans privatliv och om hans känslor som han försöker göra allmängiltiga. Det gäller även ”Kamraterna” som hade premiär 1888. Men upprinnelsen till pjäsen kan man spåra till 1882 då Strindbergs hustru, Siri von Essen, gjorde skådespelarkarriär i en av hans pjäser. Hon fick beröm för sin rolltolkning medan han utsattes för besk kritik. Det accentuerade måhända det självbiografiska draget i ”Kamraterna”.
Handlingen utspelas i den svenska konstnärskolonin i Paris under 1880-talet. Axel och Bertha är båda konstnärer och gifta med varandra. De försöker leva jämställt och i ömsesidig respekt. Det går inget vidare. De ska leva som kamrater och dela på ekonomi och framgångar, men det råder ingen jämlikhet. Axel förtrycker Bertha på ett utstuderat subtilt nästan omärkligt sätt medan Bertha mer tarvligt utnyttjar honom och inte ger något tillbaka – allra minst kärlek. Axel försörjer den lilla familjen, inklusive en piga, som fotograf och målar på sin lediga tid, Bertha tar konstlektioner, hyr modell och engagerar sig i kvinnokampen. Hon lever ett lyxliv som de inte har råd med.
Ä ktenskapet rämnar och den utlösande faktorn är att Berthas konstverk blir antagen till den prestigefyllda Salongen tack vare ett bedrägeri av Axel. Axel själv refuseras. Till slut blir en uppgörelse mellan två egentligen rätt osympatiska människor oundviklig. Det är ett hopplöst gräl där ingen vinner. Axel förlorar den kärlek han aldrig haft och Bertha förlorar sin ekonomiska trygghet och sin feministpolitiska plattform.
” Kamraterna” är en tragisk historia om två människor som inte kan leva tillsammans därför att det är fel redan från början. Trasigheten i Axels och Berthas förhållande är synlig för alla – bara inte för dem. Relationen kollapsar under trycket av misstänksamhet, konkurrens och en illvilja som utvecklas till svart hat. Ingen av dem klarar av att leva upp till de krav som det radikala äktenskapsprojektet ställer. De vet bara vilka kvasiradikala ord som är gångbara, men de förstår dem inte. De har inte insikten i konventionsrevoltens mening och idé. Över denna, allt annat än romantiska, bohemvärld härskar en oförsonlig maktkamp och könskrig.
Ensemblen är stundtals rent lysande med Thomas Hanzon som den beskäftige Axel som vill så väl och aldrig förstår varför kamratäktenskapet inte fungerade. Till slut lägger han all skuld på att Bertha (Sofia Ledarp) intrigerar och ljuger. Sofia Ledarp ger Berthas känslor så mycket sprängkraft att också hennes hugg med en nål i sin egen hand blir en möjlighet för henne att komma vidare. Elin Klinga som Berthas manslika väninna Abel är också på väg att gå under, hur feministiskt kaxigt medveten hon än är.
Vid sidan av huvudintrigen har Magnus Ehrner funnit rätt uppgivna ton som doktor Östermark i dennes konfrontation med sin magnifikt ohederliga exhustru lika magnifikt spelad av Basia Frydman.
Pigan Ida (Margareta Hallin) tycks vara allestädes närvarande, misstänksam och registrerande. En sort av tjänstefolk som ger onda aningar och som vi sett i andra skådespel av Strindberg.
” Kamraterna” må vara obehaglig i sin brist på försoning och totala nattsvarta uppvisande av kvinnors och mäns vedervärdighet, men det är kanske just därför den är så sevärd.