Till en ful och nersliten lagerbyggnad i ett övergivet hamnkvarter som hamnat vid sidan av utvecklingen utanför en storstad kommer Maurice Koch, en tvivelaktig affärsman, och hans kollega, eller sekreterare, Monique i en Jaguar. Maurice har förskingrat pengar som nunnor samlat in till välgörenhet och kommer för att dränka sig i hamnbassängen.  Medan Monique bara vill tillbaka till staden. I hamnen lever några udda människor utan arbete, sammanhang, eller tillhörighet i en värld bortom all normalitet.
Fransmannen Bernard-Marie Koltès (1948–89) pjäs ”Västra kajen” skildrar ett modernt samhälle i sönderfall. Där människor glider ensamma runt bland containrar i halvdunklet mellan natt och dag.
Regissören Åsa Kalmér har skapat ett stycke teater där alla åtta skådespelarna har långa entoniga monologer som om de spelar var för sig i ett tomrum. Maurice spelad av Ulf Brunnberg, har en tydlig, men osäker dödslängtan som efter det första misslyckades självmordförsöket blir alltmer en tjatig gnällighet. Brunnberg tar ut det mesta ur sin förskingrande, oförstående och oföretagsamme välgörenhetsbyråkrat. Lena Nilssons litet solkigt eleganta, mondäna och bilkunniga Monique saknar social identitet och är bortkommen, men energiskt effektiv i den udda miljön dit hon mer eller mindre medvetet kommit. En container hyser en illegal invandrarfamilj som håller på att sprängas inifrån. Pjäsen har denna dysfunktionella familj som nav: Fadern Rodolfe (Lennart Jähkel) är en glömd hjälte från något glömt inbördeskrig. Han har gett upp sina drömmar liksom sin framtidstro, modern Cécile (Monica Stenbeck) har en stark vilja och en strategi för att överleva. Hon försöker gripa chansen när den dyker upp i form av Maurice. Den ständigt rullskridskoåkande sonen Carlos, spelad av Tobias Hjelm, försöker bryta sig loss från familjen. Han har ännu något litet framtidshopp och tror att det går bättre att leva på någon annan plats – om så bara på andra sidan hamnen. Lillasyster Claire, Nadja Mirmiran, tror inte på just något, inte ens på Fak (Sunil Munshi) som med en oengagerad lystenhet vill ha in henne i skjulets mörkaste hörn. Den dansande Abad, spelad av Joaquin NaBi Olsson är en androgyn icke-människa, av en annan gåtfull, kanske farlig, ras. Abad är både katalysator och den aktivt handlande, som mer av en slump avslutar Maurices självmordsprojekt.
Åsa Kalmér har av Bernard-Marie Koltès pjäs skapat ett slags svårgenomträngligt politisk samtidsteater där det är svårt att orientera sig både geografiskt bland skrotiga containrar och i skådespelarnas bortvändhet. Det är som om det inte finns någon mening med våra strävanden och heller inte räddning. Det finns ingen strand att nå fram till på andra sidan.