Sthig Jonasson

Proces Kafka, Köpenhamnsoperan

På Köpenhamns nyinvigda magnifika operahus på hamnområdet Holmen spelas just nu den danske kompositören Poul Ruders opera ”Proces Kafka” med libretto av Paul Bentley. Grunden för historien är både Kafkas brev och hans romaner.
Operan skildrar Franz Kafkas komplicerade och rätt knepiga förhållande till två kvinnor som han åtrår: väninnorna Felice Bauer och Grete Bloch. Till denna kärlekshistoria med förhinder har Ruders och Bentley kopplat Kafkas skapande av sin stora roman ”Processen”. En s kapelseprocess som förvandlas till en rad mardrömmar för romanens huvudperson Josef K samtidigt som Kafkas eget liv blir alltmer ostrukturerat och förvirrat när han slits mellan de två kvinnorna – som också ställer krav på honom. Det är faktiskt mer komiskt än man kan ana. ”Proces Kafka” är en märkligt underhållande föreställning där det komiska och udda i Kafkas värld blir alldeles kristallklart. Men det betyder inte att det är en komisk opera där det underhållande dominerar.
Romanens otydliga och obehagliga stämning av skuld och icke-skuld förvandlas av Ruders och Bentley till en självbiografisk bekännelse. Det förenklar romanen, men komplicerar Kafkas liv.
Utöver Felice Bauer och Greta Bloch möter Franz Kafka och Josef K en rad groteska figurer – en skalbagge och en anklagande örn – i den absurda rättsprocess som Josef K inte har någon koll på och som han inte förstår. Dröm och verklighet flyter ihop när han möter fem dubbelgångare, men tappar sig själv.
Med all tydlighet visas här att Det Kongelige Teater har en uppsjö av goda sångare. Johnny van Hal imponerar i den mycket krävande dubbelrollen som Kafka och Josef K och en lika stark insats gör Gisela Stille i en intensiv gestaltning av både Felice Bauer och Fräulein Bürstner. Felice Bauers väninna, förtrogna och rival Greta Bloch görs med medveten trovärdighet av Marianne Rörholm som också gör Fröken Montag, och Leni. Andra som skickligt gör tre roller var är Gert Henning-Jensen och Michael Kristensen. Här kombineras stor sång med stort skådespelande.
Den unge dirigenten Thomas Söndergård begår i ”Proces Kafka” sitt eldprov. Dessvärre förmår han inte att driva upp den väldiga orkesterns tempo och det gör föreställningen stundtals ett ganska seg och splittrad.
Men det är en anmärkning som väger lätt eftersom r egissören Francisco Negrins har förstått att maximalt utnyttja Ruders musik med sin tydliga inspiration och föredömen från Strauss, Mozart och judisk Kletzmer-musik. Succén är given och ofrånkomlig.