Franz Kafka är mer aktuell än någonsin. På scenen figurerar han bara i år på Köpenhamnsoperan, på Folkteatern i Göteborg, på Strindbergs intima teater i Stockholm och nu på Göteborgsoperan i Jan Sandströms nyskrivna opera ”K. Beskrivning av en kamp” . Där har regissören David Radok och den tjeckiske poeten Josef Kroutvor flätat samman utdrag från Kafkas texter – brev, anteckningar, dagböcker, noveller och romaner – till ett collage som utspelas i de miljöer Kafka beskrivit: kontor, bibliotek, tennisbanan, sanatoriet, kaféer och hemma vid middagsbordet.
Operan innehåller både svårmodig komik och bitter tragik. Den börjar – och slutar – med att Mats Persson som huvudpersonen ”K” står, som en sömnlös nattvandrare, alldeles stilla mitt i Prag och försöker orientera sig med en blindkäpp.
Jan Sandströms musik är både originell och litet pastischartad med lån från välkända melodier, som han skärper till när det riskerar att tappa i koncentration och bli alltför sött . Han låter också musiken övergå i en lång, minimalistisk och närmast hotfull, orgelton som följer några av sångpartierna.
Stämningen av mänskligt och socialt sönderfall förstärks av Lars-Åke Thessmans scenografi som består av fyra stora betongkolosser som rör sig över scenen. B akom luckor och portar ser man olika miljöer och människor i ett tidlöst Prag med uselt belysta spårvägsspår och elledningar med lampor som exploderar i ett gnistregn. Med översneda vinklar skapar Thessman en stadsmiljö som påminner om tyska expressionistiska mellankrigsfilmer som ”Dr Caligaris kabinett” från 1919 och Fritz Langs ”M” (1931) där Peter Lorre jagar genom ett fientligt Berlin mellan sömn och vaka.
Problematiskt är att operan saknar dramatik och utveckling ändå gör e nsemblen vad som är möjligt att göra liksom både kören och orkestern, under Ingar Bergbys ledning. Texten sjungs på tyska med översättning på textmaskin.
Mats Persson gör ett lysande porträtt av en kylig och dyster neurotiker vars storhet som författare blir rätt obegriplig. Runt honom samlas en rad människor: den ursinnige fadern (mästerligt sjungen av Mats Almgren), vännen Max Brod (Mattias Ermedahl), systern Ottla (Linda Tuvås), flickvännerna Felice Bauer (Pia Svorono) och Julie Vohryzková (Kristina Hansson).
Katarina Giotas gör mesta möjliga av den fragmentariska och svåra rollen som f örfattarens alter ego, eller dubbelgångare, Amschel. Giotas välsvarvade mezzo och säkra skådespel är operans stora behållning. Liksom f.ö. den lilla arian – ”Här är en liten sten…” – sjungen av Linda Tuvås.
Kafkas texter är symboliska, men det finns ingen nyckel till hans texter och inte något budskap som låter sig tolkas. Det handlar om en livskänsla hos Kafka som inte låter sig beskrivas på något annat sätt. Det är därför Kafka på scenen blir en sorts förvanskning och tillplattad bild av honom.
Men det hindrar inte att ”K. Beskrivning av en kamp” är en av de mest spännande nyskrivna svenska operorna som kommit på senare år.