Ryssar har alltid älskat Paris. Skalden Majakovskij sade: ”Jag ville leva och dö i Paris, om inte Moskva funnes till.” Huvudpersonen i Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården”, Ljubov Andrejevna Ranevskaja, har länge bott i Paris innan hon återvänder till sitt gods på den ryska landsbygden. Likt Bibelns Noomi for hon rik, men återkommer utfattig.
Familjen är bankrutt med stora och förfallna skulder på godset. Trots att slutet närmar sig när räntorna skall betalas lever alla sorglöst som vanligt. Ingen försöker ens att ordna medel för att lösa lånen och betala räntorna och det enda realistiska förslaget att hyra ut godset till sommarstugor, som affärsmannen Lopachin kommer med, förkastas. Allt slutar bara i ett evigt prat om nya lån eller ett arv. Men det finns inte längre någon att låna av och ingen att ärva. Det är bara drömmar och halvbyggda luftslott.
Körsbärsträdgården är en symbol för det goda livet med verkligheten på behagligt avstånd – någon annan stans. Men det går inte att stoppa tiden. Godset går på exekutiv auktion och körsbärsträdgården avverkas för att ge plats åt den nya tidens sommarstugor. Datjorna kommer att ta över det som var en formidabel körsbärsträdgård och omnämnd som unik i uppslagsböcker.
Ljubov Andrejevna spelas litet återhållet av Gunilla Nyroos, men hon är ändå spelets centrum och nav. Hon låter känslostormarna – från bottenlös sorg till oändlig bekymmerslöshet – dra förbi och bli till lättnad när allt är över. Då kan hon göra sig fri från körsbärsträdgården och resa tillbaka till Paris och sin uppenbarligen rätt odräglige man.
För det nya står Lopachin (Leif Andrée) som varit någon slags förvaltare på godset när familjen varit i Paris. Han må vara en nyrik och socialt tafatt uppkomling, men är ändå en ganska sympatisk figur med en godmodig medkänsla med den gamla fina familjen. Han är snarast en modern entreprenör som till slut är den som köper körsbärsträdgården och vet hur han skall ekonomisera sitt köp.
För Gajev (Sten Ljunggren) Ljubov Andrejevnas bror är livet bara ett ständigt pågående biljardparti och det enda riktigt viktiga för honom är att till slut få med sig är sina biljardköer i elegant fodral. Han är oföretagsamheten personifierad och representerar en självmedveten rysk överklass som går under när den ekonomiska basen multnat sönder. Ljubov Andrejevnas dotter Anja (Marie Robertson) har ett oändligt medlidande och oändlig sympati för sin mor och lika oändlig oföretagsamhet.
Gustaf Hammarstens revolutionäre överårige student Trofimov (Gustaf Hammarsten) kommer som apotekarson från medelklassen och är övertygande som revolutionsromantikern som inte övertygar. Han sprider tomma ord omkring sig och han kommer att bli överkörd av den revolutionära maktens män.
Stina Rautelin som fosterdottern Varja lever i en gråzon mellan att vara tjänstefolk och herrskap och är egentligen den enda som kommer att överleva i livet utanför godset. Ja, förutom den ständigt panke godsägaren Simjonov-Pistjik (Carl-Åke Eriksson) som måste låna några hundra rubel varje gång räntorna förfaller tills han av en slump blir med mycket pengar.
På godset finns också den ilsksinta guvernanten Charlotta (Sonja Hejdeman) som i brist på meningsfull sysselsättning underhåller med en hunddocka och några kortkonster och den otursförföljde och ständigt snubblande bokhållaren Epichodov (Peter Engman). De två står för föreställningens komiska inslag som ibland är hotande nära fars där kortkonster och snubblande inte har någon mening.
Men frågan är om ”Körsbärsträdgården” har något att säga eller ge oss idag?
Dessvärre just ingenting. Av Tjechovs vemod finns inte mycket kvar. Här har sorglösheten och oföretagsamheten blivit en oklar strävan efter något hotfullt nytt – lika oklart vad.
Livet är någon annanstans. Allt som händer sker efter pjäsens slut när fonden dras ifrån och teaterns innandöme visas upp med rekvisita, strålkastare och diverse bråte.
För publiken är spelet slut – det är bara att applådera och gå ut i levande livet igen.