Teater Galeasen på Skeppsholmen har tagit sig an den närmast omöjliga uppgiften att sätta upp Selma Lagerlöfs roman ”Körkarlen” som musikteater. Den utspelas i gränslandet mellan liv och död i en brutal miljö med tuberkulos, slum och nöd. En miljö Selma Lagerlöf själv hade sett. Här är den bara vagt antydd som en kåkstad där huvudperson, den alkoholiserade David Holm, försummar sin familj medan Frälsningsarméns slumsystrar försöker hjälpa de utsatta människorna och samtidigt vinna själar till Gud. Det är nyårsnatt och slumsystern Edit ligger för döden i sitt hem, hennes enda önskan är att få tala med David innan hon dör.
Edit kan inte få ro i sin själ så länge hon tror att hon kanske är skuld till den olycka som drabbat familjen Holm. Men David sitter på stadens kyrkogård och super och är inte intresserad att möta Edit. Han berättar för några supkamrater att den siste som dör under ett år måste ta på sig uppdraget att vara körkarl åt Döden. Det bär sig inte bättre än att David misshandlas av sina kompisar och dör precis som klockan slår tolv och förkunnar det nya året. När den ovillige David skall överta körkarlsuppdraget upptäcker han att det är från Georges, en gammal supkompis som avled precis ett år tidigare. Under inskolningen till sitt uppdrag drabbas David av en moralisk kris, ångrar sig och gör bättring. Han får en andra chans till liv och Georges åtar sig att vara Dödens hantlangare ännu ett år. Föreställningens budskap är att människans själ skall komma till mognad innan den skördas.
Ä ven om Jens Hultén är utmärkt som den hämndlystne drinkaren och rucklaren David Holm, domineras föreställningen av Sara Lindh som den lilla lungsjuka slumsystern med sin brinnande tro och sin ångestfyllda kärlek till den förtappade Holm. Hennes röst och utstrålning har en glödande intensitet som gör det alldeles naturligt att Edit under sina feberanfall skall be att också David skall komma till insikt. Jens Hulténs hårde David Holm låter sig inte imponeras av de hot och krav han ställs inför, inte ens när han konfronteras med sin egen död böjer han sig. Det är när han själv inser sina fel som han blir räddad.
Det problematiska med ”Körkarlen” är att det visas fram en rad typer och allegoriska förenklingar med vagt och otydligt samspel i stället för levande karaktärer. Det gör också att den övriga ensemblen blir märkligt tillbakadragen – det gäller både Anders Beckman som ger mörk ångestfylld ton åt körkarlen och Elisabeth Nordkvist som kapten Andersson i frälsningsarmén, hon som gjort karriär och vet både vad som passar och lönar sig att göra med förtappade själar.
Rekvisitan är sparsam: några stolar, ett bord, en säng och en åldrig sönderfallande dragkärra. Dockor, nästan i naturlig storlek, får ibland gestalta berättelsens olika figurer och spelas omväxlande av ensemblen.
Sång- och musikinslagen stoppar aldrig upp handlingen utan är integrerade delar i den. Matti Bye, som gjorde musiken till Victor Sjöströms stumfilm ”Körkarlen” när den gavs ut på video för några år sedan, återkommer till de stämningar hans musik gav filmen. Dessvärre tenderar Byes musik att ibland överrösta skådespelarna och inte ens Elisabeth Nordkvists mäktiga alt når alltid fram till publiken.
” Körkarlen” har i mångt blivit en föreställning där intensitet och långsamhet växlar på ett sätt som lyfter fram och tydliggör de svåra existentiella frågorna. Det finns en aspekt som inte romanen, filmerna eller pjäsen ens snuddar vid: Om Georges definitivt vägrat att fortsätta som körkarl åt Döden skulle då Edit, i sin människokärlek och kärlek till David ha tagit på sig just det uppdraget?