Göran Tunströms mäktiga roman ”Juloratoriet” skildrar hur sorgen och saknaden efter en älskad människa kan påverka flera generationer genom åren. Romanen börjar i värmländska Sunne när Solveig cyklar iväg till en körövning med Bachs Juloratorium och blir olyckligt ihjältrampad av gårdens kor. Kvar blir mannen Aron förstummad av sorg och de två barnen Sidner och Eva-Liisa. Från Sunne vidgas sedan berättelsen ut över världen, utan att det lilla och nära perspektivet försvinner.
Solveig drömde om att få sjunga Bachs Juloratorium. Nu tänker Victor, hennes barnbarn, ta vid där drömmen slutade. Han skall dirigera Juloratoriet i just Sunne kyrka.
I Stockholms stadsteaters stort upplagda föreställning av ”Juloratoriet” är Victor hela tiden på scenen som betraktande allvetande som för berättelsen vidare när den stannar upp, men som också reflekterar över sig själv och sitt liv. Här går nu och då in i varandra i rapsodiska scener som ibland skymmer att det egentligen handlar om olika sätt att förhålla sig till livet.
I ett ständigt flöde av händelser och människor gör skådespelarna goda rollprestationer som håller ihop föreställningen. Solveig blir i Kajsa Reingardts gestaltning en idealiserad kvinna vars död krossar familjen och Samuel Frölers Aron har efter hennes död inte något liv. Berättelsens huvudperson sonen Sidner görs med nervig frenesi av Magnus Krepper. Sidner gräver ner sig i litteraturen, eller snarare gömmer sig i böcker och fantasier, innan han ger sig iväg till Nya Zeeland till den kvinna som han tror kan rädda honom.
Andra minnesvärda roller gör Lena Nilsson som systern Eva-Liisa, den i familjen som klarar sig bäst, och Gustaf Hammarsten som hennes vänligt naive uppvaktare Splendid. Nina Gunkes sorgliga Fanny som tycks leva utan reell förankring i verkligheten, blir mor till Victor spelad av Gerhard Hoberstorfer. Bra är också Iwa Boman som får sin roll som Victoria att lysa i några underhållande scener liksom Bengt Järnblad som den före detta cirkusartisten ”Den levande kanonkulan” som är benlös efter ett misslyckat nummer och nu entusiastisk radioamatör. Där finns också Bergljot Árnadottir som en magnifik och genomskådande Selma Lagerlöf.
Sven-David Sandströms musik är viktig och fungerar både som illustration och som kommentarer till berättelsen. Han utgår från Bach och blandar sedan den sakrala musiken med jazz, schlagers och några nyskrivna tonsättningar för kör av ett par av Tunströms dikter.
Att denna musikaliska, dansanta och välkoreograferade föreställning ändå har svårt att övertyga beror på att Tunströms rika roman blir alltför uttunnad i en rad scener som aldrig utvecklar historiens inneboende dramatik.
Ändock är ”Juloratoriet” sevärd för de ibland lysande skådespelarprestationerna.