Än en gång gästspelar Stockholms stadsteater på Strindbergs Intima Teater nu med Strindbergs eget kärleksdrama ”Fröken Julie”, som han själv kallade ”ett naturalistiskt sorgespel”.
Strindberg skrev ”Fröken Julie” 1888. Pjäsen spelades i Köpenhamn, Berlin och Paris innan den fick svensk premiär i Lund 1906 med måttlig framgång hos kritiker och publik. I dag räknas den till de omistliga svenska pjäserna. Den blev också en framgång för Strindberg och spelades i 134 utsålda föreställningar på hans egen teater vid Norra Bantorget. Nu spelas den igen på samma scen i en traditionell uppsättning som dock känns märkligt livlös. Texten är utan förkortningar och scenografin följer Strindbergs anvisningar, men ändå blir det inte riktigt bra därför att skådespelarna verkar befinna sig i ett tomrum trots närheten.
” Fröken Julie” utspelas en midsommarnatt i ett herrgårdskök. Genom de öppna dörrarna hör man dragspelsmusik och sång från gårdens tjänstefolk som firar midsommar. I köket utspelas en rent fysisk kärlekshistoria mellan herrgårdens fröken, Julie, och grevens betjänt, Jean, med kökspigan Kristin som delvis oförstående och samtidigt alltför förstående vittne. Under nattens hetta sker det som inte får ske mellan herrskap och tjänstefolk. Olika uppsättningar låter förförelsen ibland ske på Julies initiativ ibland på Jeans, sällan som en gemensam överenskommelse. Här är Jean den aktive, men Julie är inte ovillig. Kampen står alltså mellan den degenererade adelskvinnan och den livskraftige betjänten.
Historien rör sig bara om två personer, köksan är en bifigur och fadern, greven, är icke-närvarande, men hans ande svävar övar allt som sker. Greven är den som slutgiltigt avgör händelserna när han hemkommen från ett släktmöte ringer ner till köket och Julie tror att allt är förlorat.
Linda Källgrens Julie är odräglig, känslofull och hysteriskt ståndsmedveten. När hon drabbas av passion under hennes stånd – till betjänten Jean – rasar hennes värld samman. Medan Jean är en social klättrare som ser sin chans till ett bättre liv – med eller utan Julie.
Gerhard Hoberstorfer är en slickad, osäker Jean med sitt ursprung som statarunge försöker han klättra och utbildar sig till blivande herreman. Han vacklar mellan hat mot de uppsatta och sin strävan att nå upp. Under den polerade servila ytan är han känslolös nog för att inte låta nattens händelser påverka sina framtidsplaner. Han går osårad ur striden. Han försöker erbjuda Julie ett nytt och eget liv, men hon förstår inte och vill inte. Ann-Sofi Rase som Kristina har en skiss att agera utifrån, men hon är den mest naturligt levande av de tre. Kristin är fullproppad med den kyrkliga moralen, som också räddar henne.
Må vara att föreställningen inte är utan brister, men den här uppsättningen av ”Fröken Julie” är värd att se därför att pjäsen tillhör vårt omistliga kulturarv.