Sthig Jonasson

Romeo och Julia, Folkoperan

I tragedin ”Romeo och Julia” tar Shakespeare kärleken på allvar – dödligt allvar. Spelet är förlagt till 1300-talets Verona där de två ätterna Capulet och Montagues konkurrerar om makten. När Romeo Montagues möter Julia Capulet mals deras kärlek ner till en tragedi i familjernas oresonlighet och hat. Den här välbekanta kärlekshistorien har en allmängiltighet som sträcker sig över tiden in till våra dagar.
Folkoperan greppar de stora och våldsamma känslorna i uppsättningen av Charles Gounods opera ”Romeo och Julia”. Hos Shakespeare är förhållandet mellan individen och det omgivande sociala nätet organiskt och avgörande för vad som sker, medan Gounod ställer individen i fokus. Han låter utvecklingen drivas till katastrof av individernas handlingarna och av sin inre obeveklighet. Det tar Folkoperan fasta på i den spännande uppsättningen som dock väcker en del betänkligheter – inte för sångprestationerna, utan för att den är både litet överlastad och litet känslomässigt avskalad.
Hos Marie Rosenmir som den fjortonåriga Julia finns en barnslig förvåning och trovärdighet i förvandlingen från barn till ung kvinna som upplever sin första kärlek och det är hon som för handlingen framåt genom att ta initiativet till sitt hemliga bröllop med Romeo. Julias första duett med Romeo vid familjens sommarfest andas skir kärlek och erotisk lek. Romeo är fridsam i en värld av våldsbenägna galningar. Naivt tror han att kärleken kan försona familjerna, han sjungs ganska återhållet och litet vekt av Ulric Björklund.
Det är Romeos två kompisar Mercutio (Rasmus Ringborg) och Stefano (en byxroll som Andrea Hagman tar ut det mesta av) som utan att vilja det driver handlingen mot det ödesdigra slutet. Ringborgs Mercutio har en självmedveten arrogans som skulle kunna reta upp också den lugnaste. Och lugn är inte precis det som kännetecknar släkten Capulets torped Tybalt (Glenn Kjellberg). Det är i deras ömsesidiga hat som familjefejden utvecklas till krig.
De övriga rollerna får mindre utrymme att utvecklas. Det gäller Julias far herr Capulet (Stefan Axelsson) och Roland Larsson som Julias tilltänkte make, Paris. Bättre lyckas Erika Andersson som amman och särskilt Michael Schmidberger med sin översmarte präst, broder Laurence, vars försök att förena de älskande går åt helvete och lyckan förbyts till död. I sista scenen går Romeo och Julia in i evigheten genom en dörr i fonden, medan deras kroppar ligger kvar i gravkammaren. Genom hela föreställningen följs handlingen av två barn som blir rörande i sin oförmåga att ändra på förloppet.
Kerstin Nerbe har fast grepp om orkestern och låter såväl de lyriska partierna som den stundtals överglättiga operettliknande musiken få tillräckligt utrymme. Stilblandningen är viktig och ger operan dess speciella känsla av overklighet.
”Romeo och Julia” är skickligt framförd, men lämnar också efter sig en känsla av en otillfredsställd längtan efter allvaret i kärleken.