| Sthig Jonasson Jesus Chist Superstar |
|
| Rockjesus i ny tolkning på Maxim |
Scen: Maxim, Stockholm |
Föreställningen bygger på tre aktörer: Oskar Bly är en litet tunn Jesus som blir obegriplig som karismatisk ledare. Men han är rätt säker på sin mission och hans tvivel i uppgörelsen med Gud under sista natten i Getsemane förefaller inte särskilt övertygande. Anders Ekborg är trots sin svajiga sång utmärkt som en intensiv Judas som plötsligt blir medveten om att han bara är en bricka i ett mycket större religiöst spel än bara den politik han tror sig syssla med. Richard Carlsohn med säker sång och stark scennärvaro utmärker sig som en ömsom överlägsen ömsom vekt vanmäktig Pontius Pilatus. Han vill helst släppa galningen fri, men till slut faller han undan för trycket från folket, tvår sina händer och tror sig vara utan skuld.
Jenny Silver är en vackert guldlockig och ung Maria Magdalena som plockar fram både innerligheten och det blodröda temperamentet i sin längtan. Ted Åström gör en lustfyllt vulgär och glittrande Las Vegas-Herodes med kronan ordentligt fastsatt med ett guldgummiband under hakan. Lars Säfsund är en tydlig revolutionär Simon Seloten som hindras från att utnyttja den politiska sprängkraften i Jesus förkunnelse för sina egna syften. Andra goda miniporträtt gör Ludvig Anderson som Simon Petrus och Roland Källström som den närmast parodiskt ondsinte prästen Kaifas i spetsen för sina lika onda kollegor som till varje pris vill behålla sin makt.
Föreställningen inleds med ett maffigt solo av gitarristen Max Lachmann som sitter ensam på scenen och avslutas med en sekundsnabb uppståndelsescen.
Scenografin är enkel och m usiken fet trots den lilla orkestern. Ensemblen är säker och dansen genomgående så frenetisk att den skulle kunna vara hämtad från någon halvsexig work out.
Överhuvudtaget är det en underhållande föreställning som imponerar i timing och fräschör. Problematiskt är att Oskar Blys bearbetning och nyöversättning verkar betänksamt svag och splittrad. Ibland blir tempot alltför rasande och stunderna av stillhet alltför korta, men det går att överse med, liksom att sång och skådespelande stundom missar. Det blir säkert bättre efter några fler föreställningar och när ljudanläggningen är ordentligt intrimmad – nu hotar texten försvinna i ljudmassorna vid rocknumren.
Även om ”Jesus Christ Superstar” på Maxim tar till en rad knep som genreblandningar och ironier så blir det aldrig ytligt utan allvaret och styrkan i berättelsen finns där hela tiden.
Här finns anledning att börja fundera på vad som hade hänt om Jesus inte hade dött offerdöden på korset. Jesus, Guds son, hade fått det svårare. Men Guds allsmäktighet gjorde alla inblandades agerande förutbestämt. Judas och Pontius Pilatus och alla de som ropade ”korsfäst, korsfäst” hade inget annat val än att fullborda det som från begynnelsen var planerat.
| Sthig Jonasson | |
 |
|
| Ur
Foto: Ted Åström som Kung Herodes ". |
©
Sthig Jonasson Foto: Peter Knutsson |
 |
Jonasson förlag |
|