Folkoperans har levererat en ny sevärdhet till operavännerna.
Tonsättaren Sven-David Sandström duckar inte för svåra utmaningar. Efter ”Staden” till Katarina Frostensons svårt själfulla libretto nu tar han sig an Claes Fellboms omarbetning av Ludvig Holbergs ”komedi” från 1724 om den supande bonden Jeppe och hans äventyr i den finare världen. På Folkoperan är ”Jeppe – Den grymma komedin” förlagd till 2000-talets ytfixerade medievärld.
Folkoperans Jeppe, eller Jesper som han egentligen heter, är ingen sympatisk figur, utan tvärtom en direkt obehaglig, självupptagen, egocentriker. För tio år sedan blev han refuserad av Harry Skenberg, det gav honom skrivkramp och alkoholproblem.
Hustrun Sivan, en blonderad busschaufför, tycker att Jeppe är ett svin som t.o.m. ”sänkt värdet på huset bara genom att finnas till”. Hon vill att Jeppe skall sluta älta sitt nederlag och kräver att han åtminstone skall ge sig av till stan för att handla. Och det är bråttom för hon väntar herrbesök.
På väg till stan hamnar Jeppe på vägkrogen Q8 – en värld full av sexfantasier – där han super skallen av sig och ramlar omkull på vägen. När Jeppe vaknar upp igen tror han sig vara död och i himlen (varför han skulle hamna där är inte helt klarlagt), men han är i själva verket huvudperson i en av förnedrings-TVs dokusåpor iscensatt av Harry Skenberg, som lämnat förlagsbranschen och gått över till TVs ”verklighetsflykt, äventyr, sensationer”. Jeppe luras tro att han är en rik och berömd poet. Fallet blir sedan desto större – och mer TV-mässigt – när spelet avslöjas. Allt filmas. Innan avslöjandet blir Jeppe i alla fall förälskad i Harrys hustru Beatrice. Empati kan Harry inte ens stava till, men Beatrice tycks i gengäld ha för mycket av den varan.
” Jeppe – Den grymma komedin” är inte någon traditionell opera. Fellboms både fantasifulla och komiska libretto har fått Sandström att blanda upp operans ingredienser med operett och musikal för att finna ett tonspråk som passar till texten. Problemet med att blanda opera, musikal och operett, med inslag av såväl nationalromantik som Janis Joplin och ”Trollkarlen från Oz” (och säkert ännu fler influenser från populärkulturen) är att musiken blir litet anonym med lättviktiga melodier. I stället för vasst bett känns den ibland som en alltför omständlig, lätt smetig underhållning där rollerna har reduceras till stereotyper utan djup. Ett lyckligt slut svär dessutom mot hela upplägget. Alla får den dom längtar efter, precis som i operetternas värld – men inte i dokusåpornas. Man kan väl också tycka att kopplingen till just operettens värld blir litet för tydlig med primadonnan Birgit Carlberg i en roll som divan ”La Diva”.
Invändningarna förbleknar när man kommer till sångare och kör som är av högsta klass med ett tätt och fokuserat samspel. Rollen som den neurotiska violinisten Beatrice ger Madeleine Barringer med sin säkra och klangrena sång ett större djup än den har i texten.
Michael Weinius är så självömkande och ynklig som Jeppe att man känner den sura svettlukten från alkisen som aspackad stupar i gatan. Johan Rydhs Harry Skenberg blir inte direkt ondskefull, utan snarare prototypen för en TV-människa som utan skrupler ger publiken vad den vill ha av vidrigheter och TV-bolagets ägare vad de vill ha av utdelning på insatt kapital. Det är som en operaversion av Robert Aschberg
Christina Högman övertygar som Sivan som känner sig blåst: ”En gång var han stilig och kul/kunde dansa och skriva vers/nu är han rödsprängd och ful/och med spriten helt pervers.”
Totalt är ”Jeppe – Den grymma komedin” en klar konstnärlig seger för Folkoperan. För Folkoperans överlevnad fordras att det också det blir en publik framgång. Och det har den alla möjligheter till.