Västanå teater fortsätter att utforska den omöjliga kärlekens hemligheter, efter fjolårets ”Romeo och Julia” spelas i år August Strindbergs ”Fröken Julie”. Strindberg själv kallar pjäsen ”ett naturalistiskt sorgespel”. Han skrev den 1888 och den spelades i Köpenhamn, Berlin och Paris innan den fick svensk premiär i Lund 1906, då med måttlig framgång hos kritiker och publik. I dag räknas ”Fröken Julie” som en omistlig del av den svenska dramatiken och spelas ofta – ibland alltför ofta, kan det tyckas. Den som i dag dristar sig till att sätta upp detta erotiska drama är nästan tvingad att göra något nyskapande för att märkas. Regissören, och teaterns drivande kraft, Leif Stinnerbom har också gjort en otraditionell dansant föreställning med sorgsen nyckelharpsmusik som ger pjäsen en egen och associationsrik ton.
”Fröken Julie” är en tät tragedi som utspelas midsommaraftonen på en herrgård där greven är bortrest och dottern, fröken Julie, har siktat in sig på grevens betjänt, Jean. I sommarnatten utspelas en allt hetare kärlekshistoria mellan de två med kökspigan Kristin som delvis oförstående delvis alltför klarsynt vittne. Samtidigt firar gårdens tjänstefolk midsommar och den frånvarande faderns ande svävar över allt som sker.
Lars Jacob Jakobssons scenografi visar upp ett scenrum som både är logen där dansen tråds och herrgårdsköket med dess instängda, ångande erotiska atmosfär. Det dansas det hela tiden, både av gårdsfolket och av de tre i spelets centrum. Ingen kan bara gå över scenen utan tar nigande danssteg till nyckelharpisterna Ola Hertzbergs och Markus Svenssons följsamma musik, som också markerar de branta svängningarna i känslorna. Spelet och scenen omgärdas av avlövade björkar och en tät matta av fjolårslöv, trots att det ju är midsommar.
Här handlar det alltså om den degenererade adelskvinnan och den livskraftige betjänten. I Västanå verkar ingen av dem egentligen livskraftig. Strindbergs drama nästan sprängs av förträngd sexuell lust som slutar i en förförelse som ibland ske på Julies initiativ ibland på Jeans, sällan som en gemensam överenskommelse. Här är Julie den aktiva, men det verkar ändå ske av en slump och Jean tar chansen när den erbjuds under denna natt när allt skall vändas upp och ner. Själva kärleksakten markeras här bara av att gårdsfolket i skråpukmasker sjunger en hånfull visa.
Problemet är att skådespelarna inte får grepp om sina gestalter. M y Bodell som den neurotiska, arroganta och bördsstolta adelsdamen Julie känns alltför tunn även om hennes ömhetslängtan och försök att bryta sig loss ur sitt liv också kan övertyga . Det är mer flärd än djup i den passion som får hennes värld att rasa samman. Julies kärlek och hat, ömhet och åtrå som bygger upp dramat mot det oundvikliga slutet blir alltför enkla, rent av litet triviala.
Jean är en social klättrare som ser sin chans till ett bättre liv – med eller utan Julie. Hans drömmar med storslagna hotellplaner och en framtid som herreman låter honom gå osårad och opåverkad ur nattens händelser. Han försöker erbjuda Julie ett nytt och eget liv, men hon förstår inte och vill inte. Rolf Lydahls Jean uppvisar just inget av rollfigurens obehagligt falska inställsamhet, här blir strebern mer läng tande än hänsynslös. Men något utrymme för försoning finns ändå inte.
Hanna Kulle som Kristin är den mest naturligt levande av de tre. Hon är fullproppad med en kyrklig iskall moralism, som gör henne osårbar. Hon har både djup och integritet.
Må vara att den här uppsättningen av ”Fröken Julie” har sina brister, men den är ändå värd att se. Den ger en aning om hur mångskiftande den skenbart enkla pjäsen kan tolkas och gripa tag i åskådaren. Den tillhör vårt omistliga kulturarv.
Dessutom är ”Fröken Julie” också ett hisnande vackert stycke teater.