Paul Sartres existentialistiska filosofi konkretiseras i skådespelet ”Lyckta dörrar” som hade urpremiär 1944. Litet tidigare, 1943, kom Sartres filosofiska huvudverk, ”L´être et néant” (Varat och intet), där han hävdar att människan är helt utlämnad åt sig själv i valet mellan olika handlingar. Valet är fritt och människan kan inte urskulda, eller förklara, sitt handlande genom att hänvisa till något förflutet. Människan ansvarar inte bara för sig själv utan också för sina medmänniskor.
I ”Inför lyckta dörrar” anländer en man och två kvinnor till helvetet. Just deras helvete visar sig bestå av ett rum där det finns tre stolar, en ful bronsstatyett och en vass papperskniv, men inget bord och ingen spegel. De döda motas in av en trött vaktmästare som motvilligt informerar om det som varje nyinflyttad i helvetet bör veta som att ljuset alltid är tänt, att det inte behövs tandborstar och att ringklockan som går till vaktmästaren endast fungerar sporadiskt.
De tre fördömda är olika och lika: Garcin en luggsliten pacifist, Inès en flata i tråkig dräkt och Estelle en vacker blondin i elegant ljusblå dress. De tre kommer att vara hänvisade till varandra och till att plåga varandra i evigheters evighet. Inès konstaterar klarsynt att man dragit in på personalen i helvetet. Kunderna får betjäna sig själva – vara varandras bödlar.
Estelle förnekar sin skuld med att det måste vara ”ett misstag” att hon hamnat där. Men i helvetet begås inga misstag. Långsamt avslöjas deras skuld och deras brutalitet.
Henrik Norman gör Garcin undflyende och nervig, i livet kunde han dölja sin feghet bakom en pacifistisk fasad. När krig bröt ut flydde han, men blev fast vid gränsen och arkebuserad som desertör. Men det är inte därför som han kommit till helvetet utan för att han är ett svin som plågade sin hustru bara för att ”det var så lätt.” Anna Molander är imponerande som den flyktiga vackra Estelle som dräpt sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta leva ett behagligt överklassliv med sin åldrige man och sina unga älskare. Helena Carlsson är iskallt föraktande som Inès, en riktigt elak lesbisk manshatare som förstörde sin väninnas äktenskap och som dör gasad av sin älskarinna. Här vill hon välja sitt eget helvete, men hon kommer aldrig undan. Ingen kommer undan. Helvetet, det är de andra.”
Kan man döma ett helt liv utifrån en enda handling?” frågar Garcin. ”Ja, varför inte?” svarar Inès.
Regissören Anders Molanders uppsättning har en dramaturgi vi idag hittar i dokusåpor som Big Brother: udda människor instängda i ett rum där allt utspelas inför öppen ridå – rollspel, makt och sex. Samtidigt är uppsättningen faktiskt också ganska sval därför att det i Sartres text inte finns något utrymme för dramatisk utveckling, den svettiga, ångande känslan av hat, kättja och skuld infinner sig aldrig.
När dörren mot slutet av föreställningen äntligen går upp så lämnar ingen av de tre rummet. Det är svårt att förstå varför de inte sticker.