Kan en god människa vara god mot alla utan att hon går under? När blir godheten sin egen fiende?
Stockholms stadsteater spelar just nu två pjäser där godhetens gränser prövas: dels Bertold Brechts ”Den goda människan i Sezuan” dels dramatiseringen av Fjodor Dostojevskijs roman ”Idioten”.
Furst Mysjkin i Dostojevskijs ”Idioten” är, liksom Shen Te i Sezuan, en god människa, men båda är de sin egen godhets fånge och till slut också dess offer.
Furst Mysjkin återkommer till Ryssland efter flera år på ett nervhem i Schweiz. Utblottad och främmande uppsöker han en avlägsen släkting, generalskan Jepantjina, för att få hjälp. Fursten inlemmas närmast självklart in i den övre medelklassens liv, med fester, intriger och hemligheter. Mysjkin vet inget om människans mörka sidor utan tror alla om gott och bortser alltför ofta från andra människors dåliga egenskaper. Han blir en katalysator, men kan inte hindra att han själv dras allt djupare in i spelet när han förälskar sig i två kvinnor: den oskuldsfulla Aglaja, dotter till generalskan, och den vackra Natasia Filippovna, en "fallen kvinna" som fursten hyser en medlidandets kärlek till – han känner smärta bara genom att se på hennes ansikte. Den nyrike och våldsamme Rogozjin älskar också Natasia som han är både rädd för och hatar. Katastrofen är oundviklig.
Märkligt nog har man lyckats förtäta Dostojevskijs sex hundra sidor långa roman till teater utan att de existentiella frågorna har vattnats ur. ”Idioten” har blivit en självlysande föreställning med nerv och svärta som inte heller viker undan för stunder av en sorgsen humor i denna bittra historia där fursten slits sönder i skärningen mellan medlidande och kärlek, mellan ansvaret för andra och för den egna viljan.
Henrik Rafaelsens furst Mysjkin, är hela tiden samme tafatte socialt handikappade tönt som går under när han väljer att göra fel. Alla hans känslor av medlidande, sorg, fruktan, förälskelse låser han in i sig själv. Mysjkin är lika utlämnad åt sin godhet som Shen Te, men han har ingen fiktiv hårdför kusin att ta till när känslorna leder fel.
Ann-Sofie Rase gör Nastasia Filippovna förunderligt skör mitt i sin nyckfulla vulgaritet. Hon finner njutning i att bevisa för sig själv att hon är en usel kvinna. Fursten, som hon älskar, lämnar hon och drar iväg med den nyrike och våldsamme Rogozjin. Det är dock inte enbart i självömkan – hon lämnade Mysjkin därför att hon vet att hon annars skulle krossa honom. Både Nastasia och Rogozjin (Gerhard Hoberstorfer) drivs av samma självdestruktiva kraft – en sorts självhat som bara kan leda till undergång.
På andra sidan lockar den oskuldsfulla, men inte helt tafatta Aglaja som Sofie Helledays gör till en självmedveten och närmast överspänd familjeflicka som aldrig varit ute i livet, men som vet hur det skall levas.
Generalskan Jepantjina (Bergljót Árnadóttir) kommer inglidande som en jättelik marsipanbakelse. Tillsammans med de rätt odrägliga döttrarna Aglaja, Adelaida (Suzanna Dilber) och Alexandra (Odile Nunes) bildar hon en stark kvartett med en total behärskning av sällskapsspelet i de fina och rika kretsarna (inte alltid samma personer).
De övriga rollerna stöder och gör ”Idioten” till stor teater, t.ex. Sten Ljunggrens oförstående general Jepantjin, Joakim Nätterqvist som hans sekreterare Ganja och Reuben Sallmanders Radomskij som rätt cool friare till Aglaja.
Egentligen är ”Idioten” ett spel om borgerlighetens helvete där allt återgår till normaliteten igen när Mysjkin är tillbaka i Schweiz, obotligt sjuk, och Rogozjin i straffkolonien.