I Samuel Becketts ”I väntan på Godot” är just den hopplösa och fruktlösa väntan det enda man kan vara säker på. I pjäsen upphävs tiden, det finns ingen handling bara ruinerna – eller knappt ens det – av en historia där två människor väntar på en tredje som aldrig dyker upp.
Den här icke-handlingen utspelas i en tunnelbanenedgång med ståltrappor, vitt lysrörsljus och i en papperskorg slokar en benjaminfikus. Ibland hörs rasslet från ett T-banetåg.
Vännerna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) återses efter natten och börjar, eller fortsätter, ett änd- och meningslöst samtal medan de väntar på Godot, som de hoppas skall göra deras liv meningsfullt – oklart hur. Han dröjer och Didi och Gogo pratar och väntar. De avbryts av Pozzo som kommer in med sin slav Lucy i koppel och hundhalsband. Pozzos hänsynslöst råa misshandel och förtryck av Lucky får Didi och Gogo att uttrycka något litet medlidande, men Pozzo får dem att inse att det är han och inte Lucky som är den lidande. Sedan herre och slav dragit vidare fortsätter väntandet, tills en pojke meddelar att herr Godot blivit försenad och inte kommer just denna dag.
I andra akten blir tonen mörkare när Didi och Gogo efter ännu en natt fortsätter att vänta på Godot, har det nästan blivit ett livsprojekt. När Pozzo och Lucky kommer förbi är Pozzo en blind, hjälplös stackare i nedbajsad blöja som bönar om hjälp, men maktförhållandena är desamma och han är fortfarande lika hänsynslös mot Lucky. När pojken kommer för att meddelar att herr Godot inte kommer heller denna dag bestämmer sig Didi och Gogo för att gå, men de kommer ingenstans.
Beckett berättar inte att tillvaron är meningslös, han snarare mediterar över den, som ett universum utan mening. Försöken till tolkning och sättet att se pjäsen är redan många nog, men regissören Birgitta Englin väjer inte för att ge ännu några trådar att dra i – utan att för den skull peka ut några säkra riktningar.
Krister Henrikssons Didi springer ständigt in i hissen, som går ner till perrongen, för att kissa och i sin illasittande kostym, som hämtad från frälsis eller något loppis, behåller han hela tiden ett sken av social kompetens. Men hans inneboende tryck och frustration har ingenstans att ta vägen, han har ingen säkerhetsventil som kan ge honom litet avlösning. I stället försvarar han sig genom att ständigt glida undan från de stora, hotande, känslorna.
När Didi gör ett försök att bryta sig loss förbereder han sig inför avtågandet på samma sätt som en höjdhoppare gör vid sin ansats. Alla de från TV bekanta gesterna finns med: handklappning, halvsteg bakåt och ögonsikte på banan fram till målet (utgången). Men Didi kommer bara några få trappsteg i sitt fruktlösa flyktförsök.
Jonas Karlssons Gogo gör ett närmast patologiskt intryck. I ett och samma ögonblick går han steglöst från att vara skyddslös och litet synd om till en rå och genomskådande illusionslöshet. Det desperata tomrummet och oförmåga att nå varandra gör att Didis och Gogos handlingsmöjligheter överhuvud inte existerar.
Pozzo (Olle Jansson) är en närmast fascistoid människa som blandar sin överaggressivitet med självömkande sentimentalitet och snabbt övergående vänlighet. Lucky (Daniel Boyacioglu), iklädd röda stövlar och klänning, är stum till dess han i en lång monolog låter en ström av ord skölja över de ömsom förbluffade ömsom uttråkade Didi och Gogo. Monologen är en osorterad blandning av tomma ord, allvar, poesi, osmält vetenskap, strunt, komik och förvirring och den skär genom föreställningen som plötsligt och för en kort stund blir märkligt och mäktigt innehållsrik.
Pozzo och Lucky bryter väntetidens monotoni, men de sätter inte igång någon handling. De har ingen dramaturgisk funktion, men de tillför pjäsen en filosofisk och etisk aspekt.
”I väntan på Godot” skildrar ett existentiellt tomrum som vore det en komisk realitet och möjlighet. Kanske är det så. Genom sin frånvaro behärskar Godot pjäsen medan Gogo och Didi är fria – fria från att välja.