Dramatens första premiär för höstsäsongen är en gammal goding av Molière,”Hustruskolan”, i Lars Forssells rätt lyckade översättning. Det är så här: Arnolphe (42) (Börje Ahlstedt), som är en rätt snuskig gubbe, planerar att gifta sig med sin myndling Agnès (14) (Anna Björk), men hon har blivit alldeles störtförälskad i Horace (30, mer eller mindre) (Johan Rabaeus). Ovetande om det rätta förhållandet vänder sig Horace till Arnolphe och berättar om sin kärlek och om sina planer att få fatt i Agnès, utan att bli hindrad av den gamle gubbstrutt som vill ha henne för egen del. Nu vet Arnolphe (och publiken) vad som är på gång – men han kan (lika litet som publiken) stoppa de ungas kärlek.
Föreställningen har rätt lång startsträcka. Det börjar som vore det en repetition, med vaktmästare som städar och fixar med en trilskande lampa innan skådespelarna kommer insläntrande med manushäften och snabbnudlar i en kartong. Börje Ahlstedt pratar med publiken: kommenterar ett skämt, plockar bort en sten ur skon och börjar förbereda sig för den föreställning han är mitt uppe i. Det är lättköpt, men publiken jublar och stämningen är avspänt förväntansfull.
Den svarta fars som sedan drar igång är underhållning på hög nivå. Låt vara att det ytterst handlar om kvinnan som objekt för mannens längtan och makt, men det sjunker undan när Börje Ahlstedt visar hur Arnolphe lider alla syndares kval när Horace beskriver sin kärlek till Agnès och, inte minst, fantiserar om sin kommande lycka. När man ser Ahlstedts plågsamma grimaser är det svårt att tro att vi människor faktiskt bara har sex-sju ansiktsuttryck att ta till. Arnolphe blir en tragisk figur i all sin självgoda inbilskhet när alla hans planer förbyts i nederlag, medan Horace – inte mindre självgod och inbilsk – undgår alla faror och bara mal på om sin kärlek.
Samspelet mellan Ahlstedt och Rabaeus är inte bara komiskt, det ger också föreställningen en oväntad skärpa därför att den här Horace är inte alls i en passande ålder för Agnès, utan här är det två äldre män som konkurrerar om lammköttet.
Anna Björk gör en lysande prestation som den oskuldsfulla Agnès som plötsligt upptäcker kärleken och då förvandlas från vacker bimbo till vacker smart kvinna som utan vidare överlistar vem som helst av de män som jagar henne. Det lyster henne att välja den välklädde Horace framför lopphögen Arnolphe.
Av de övriga rollerna är det tjänarna Alain och Georgette (Lasse Beischer och Morgan Alling – Morgan och Lasse för den unga TV-publiken) som drar ner ytterligare skratt. De är fullständigt skrupelfria, stjäl ständigt Arnolphes pengar, är lata, allmänt opålitiga ungefär lika trofasta som någonsin Falstaffs kompisar. I en lustig, men litet för lång, pantomin visar de yvigt hur de mörbultade och praktiskt taget slog ihjäl den stackars Horace – som sekunden senare ytterligare fördunklar Arnophes liv genom att visa sig vara osedvanligt levande. Förbluffande och omotiverad tycks Pontus Gustafssons notarie som är extremt löjligt klädd och lika rödnäst och argsint som Fibban. Men det är en av de många blinkningar till teaterpubliken den här föreställningen tycks drälla av, som när hela gänget låter plötsligt som en samling Ingmar Bergman-imitatörer. Litet fjolligt.
Men strunt i det. Här spelar Dramatens stjärnor underhållande fars på fullaste allvar där det tragiska och det komiska är varandras nödvändiga förutsättning.