På bara några veckor har två nyskrivna svenska operor haft storslagna premiärer – på Folkoperan Sven-David Sandströms och Claes Fellboms oortodoxa opera om suputen Jeppe och på Vasan Carl Unander Scharins och Magnus Carlbrings ”Hummelhonung” (alltså honung från humlor).
Det är två helt väsensskilda verk. Jeppe är en burlesk historia som balanserar mellan opera, operett och musikal, medan Carl Unander Scharins opera är ett på alla vis hårt knutet verk för tre roller och fyra röster, de senare sjungs i orkesterdiket.
Operan ”Hummelhonung” bygger på Torgny Lindgrens händelsefattiga roman om tre marginaliserade människor: två dödssjuka bröder i en gudsförgäten avkrok av Västerbotten, Hadar och Olof, och en medelålders kvinnlig akademiker, Kath, som av en slump råkar komma in i deras liv. Hon blir tillfälligt inneboende hos Hadar och får alltmer ta del av brödernas bisarra liv. Det är som om den normala Kath blir en katalysator som förstärker brödernas abnomalitet.
Den magre Hadar lever på salt fläsk och äts upp av cancern, den hjärtsjuke och uppsvällde Olof älskar bakverk och karameller så till den grad att också hans svett är söt.
Det finns egentligen bara en enda tydlig känsla i både roman och opera – hat. Genuint, elakt, gnagande hat som bröderna hyser mot varandra. Det enda som håller dem vid liv är driften att överleva den andre. Kath blir en motvillig budbärare mellan bröderna och under operans lopp växer hon till den centralgestalt som till slut ensam har kraft nog att avsluta denna makabra historia.
” Hummelhonung” är ett drama där upplösningen är oemotståndligt deteminerad. Fragment av bittra och plågsamma minnen blandas med nuet när brödernas gräl vävs samman i en enda lång vidrighet som nystas upp. De grälar om Olofs hustru Minna som Harald märkte på låret med sin kniv varje gång han ”lånade” henne. Sonen Edvard/Lars omkommer under bygget av en vall som för evigt skulle skilja brödernas stugor åt, samtidigt som bröderna slåss om vem som skall rädda honom.
Både John Erik Eleby (Hadar) och Lennart Stregård (Olof) är återhållsamma i roller som i och för sig inte ger möjlighet till utagerande. Kath sjungs av Katarina Nilsson som inte har helt lätt att göra sin roll bärig, men gör den tydlig genom sin förmåga att balansera både Elebys tunga bas och Stregårds vackra tenor.
Operans karaktär med olika tidsplan förstärks av de fyra sångarna i orkesterdiket: Karin Frölén som hustrun Minna, Lars Johansson Brissman som sonen Edvard/Lars, Niklas Björling Rygert som den unge Olof och Staffan Alveteg som den unge Hadar. Dessa röster blandas med de tre på scenen och förstärker och kommenterar minnena.
” Hummelhonung” sätter sig i maggropen. Inte bara bröderna är elaka, själva musiken är elak i sitt minimalistiska tonspråk. Carl Unander Scharin har skapat ett mästerverk som står helt och hållet för sig själv. Det är lika mäktigt och obehagligt gripande vare sig