Fyra koreografer står för Kungliga Balettens höstaftonsprogram på Stockholmsoperan med två Sverigepremiärer och två urpremiärer. Även om de fyra koreografernas olika temperament blandar klassiskt och modernt på olika sätt i rörelser och musik så håller programmet ändå ihop till en helhet. Kanske mest för att alla arbetar de med en dämpad färgskala i scenografi och kostymer.
Kvällen inleds med spanjoren Nacho Duatos ”Castrati” för nio manliga dansare och till Vivaldis ”Nisi Dominus” och ”Stabat Mater” utfylld med sång av Karl Jenkins och med Jens Rosén i solistrollen. Med dansarna iklädda dräkter som påminner om dervischernas svarta kjolar speglar ”Castrati” på ett överraskande sätt hur den brutala seden med kastrationer går igen i nutidens vardagsbrutalisering.
Islänningen Gunnlaugur Egilsson använder sig av Magnus Fjellströms moderna stråkmusik i sin balett ”Degenerator” som framförs av för sex kvinnliga tåspetsdansöser. Egilsson ser själv sin balett som ett slags pendelrörelse mellan utveckling och förfall där skönheten hotar att brytas upp i dissonanser innan musik och dans flyter ihop till en enhet.
Tim Rushtons ”Kridt” utspelas i ett grått ingenmansland – på gränsen mellan liv och död. Här gestaltas gripande en mans dödskamp i grafiska kurvor som ritas på en mur och på golvet. Det slutar med att han dränks i ett stilla regn av sand. I den något ojämna gruppen av dansare märks särskilt Anna Valev, Anders Nordström och Oscar Salomonsson.
Kvällen avslutas med Christian Spucks ”Förlorad tablå” för nitton dansare till Mendelssohns italienska symfoni. Det är en lätt och angenäm balett inspirerad av fransk rokoko. Det här är tåspetsdans som på ett intrikat och spännande sätt ofta bildar nya och överraskande mönster som utgår från traditionell balett.
Kungliga Balettens Höstafton är en vacker konstupplevelse som passar både den vana och den ovana balettpubliken. Se och njut.