Strindbergs Intima Teater i Stockholm inleder 2007 med några veckors gästspel av Actors Studio i New York.
Actors Studio, som grundades 1947 av regissören Elia Kazan, är egentligen inte en scenskola utan snarare en mötesplats för skådespelare som här kan pröva att fördjupa sådant som ännu inte är färdigt. Pedagogiken är influerad av den store ryske regissören och teaterteoretikern Stanislavskij och man har utvecklat den speciella skådespelarteknik som kallas ”method acting” och fått fram storheter som Al Pacino och Robert de Niro, för att inte tala om Marlon Brando.
Det är skådespelerskan Bo Corre, en av två svenska medlemmar – den andre är Peter Stormare – som tagit med sig två amerikanska kollegor för att spela två enaktare av Joyce Caol Oates och August Strindberg och för att visa upp något av ”acting vs. method” i modern teater. (Den svenska teatereleven Bahar Pars spelar den stumma servitrisen i ”Thes Stronger”.)
I Joyce Carol Oates ”Homesick” är det en seriemördare och den unga flicka han just dödat som i parallella monologer berätta om sina eländiga liv. Oates visar fram våldet som samhällsfenomen i en text som är sparsam med känslorna, men där känslovågorna ändå går höga. Offret och mördaren spelas av Bo Corre och Kevin Stapleton som är utmärkta som white trash från trasiga sydstatshem i skuggan av den amerikanska drömmen. Två offer i en omöjlig värld. Det är tragiskt och starkt.
Den andra pjäsen är Strindbergs ”The Stronger” (Den starkare) från 1888. Den skrevs för Strindbergs hustru Siri von Essen både som turnéprogram och för Strindbergs planerade ”Försöksteater”. Här spelar Gina Bonati den ihärdigt pladdrande melodramatiska Mrs X med Bo Corre som den stumt lyssnande Miss Y. De är båda skådespelerskor som möts en julafton på ett kafé. Gradvis avslöjar ”samtalet” att den gifta kvinnans man kanske har haft ihop det också med den ogifta väninnan som inte yttrar ett ord under hela pjäsen. Regissören Elizabeth Kemp låter skådespelarna fylla tystnaderna med oväntade handlingar och medan konkurrensen om Mrs X make hamnar i bakgrunden blir den öppet homoerotiska attraktionen kvinnorna emellan allt tydligare. Det är en ny och oväntad tolkning av Strindbergs text.
Det är två mycket olika pjäser som spelas, men det förtar inte intresset för vare sig kopplingen Oates-Strindberg eller för modernt skådespelande.