Nu börjar det märkas att Operan på allvar vill återerövra Wagner efter flera års bortovaro. Efter en lysande ”Tristan och Isolde” har nu Operan också haft nypremiär på ”Den flygande holländaren". Dessvärre är det den sexton år gamla uppsättningen av Wagners romantiska opera och det märks inte minst på scenografi och personinstruktion som båda känns litet förlegade. Utan utmärkta sångare skulle det nog ha kunnat bli en ganska seg föreställning.
Den flygande holländaren har i många olika skepnader spelat en stor roll i sjömännens fantasi och myter ända sedan 1600-talet. Nå, kanske just inte i vår sekulariserade tid. Hos Wagner handlar det om en holländsk skeppare som för sin ogudaktighets skull straffas med att ständigt segla runt på haven till den yttersta dagen. Vart sjunde år får han gå iland för en natt. Det är ju ett rätt dystert öde och hans eländiga seglats kan bara brytas om han möter en kvinna som lovar honom trohet – och som håller sitt löfte.
En stormpiskad natt möts Holländaren och den norske skepparen Daland i en nödhamn. Daland fascineras av den mystiske kaptenen och hans rikedomar och avslöjar att han har en dotter, Senta. Det tilldrar sig genast holländarens intresse som följer Daland till hans hem.
Senta tar den gamla sägnen om Holländaren på så stort allvar att hon drömmer om att själv bli den kvinna som frälser den förtappade kaptenen. När så Senta möter den olycklige och får reda på att fadern lovat bort henne, eller snarare sålt henne, som brud till Holländaren svär hon honom evig trohet. Senta håller sitt löfte och offrar sig själv, Holländarens skepp går under och han får äntligen ro. Romantiskt så det förslår.
Operans nya wagnersopran Annalena Persson som sjunger Sentas roll har både röst och utstrålning nog för att fylla den krävande rollen. Hon har inga problem med att ge kraft åt Sentas mer överspända
partier som andra aktens kända ballad där hon beklagar Holländarens öde och där hon i extatisk klarsyn är övertygad om att han skall finna sin räddning genom henne.
Robert Hale ger Holländaren en koncentrerad inlevelse, men han blir inte särskilt farlig utan mer en tragisk och ömkansvärd figur. Hans monolog i första akten, där han berättar sin dystra historia, är gripande när han sätter sitt hopp om frälsning till en kvinna han aldrig träffat.
Lennart Forséns norske skeppare Daland är så omåttligt förtjust i holländarens guld att han utan särskilda betänkligheter lovar bort sin dotter till den minst sagt tveksamme främlingen i det dystra skeppet. Dalands snikenhet ger överraskande aktuell anknytning till dagens problematik med föräldravälde.
Trots invändningar mot om en alltför svulstig scenografi och trubbigt skådespelande är ”Den flygande holländaren” ett fantasieggande och fascinerande stycke musikdramatik om mannens själ som försonas och förlöses av en kvinnas kärlek.