Operan återupptar en lyckad och uppskattad uppsättning från 1990 av Jacques Offenbachs fantasyopera ”Hoffmanns äventyr” och det är bara att konstatera att den står sig gott. Inte minst för Lars Cleveman, som gör en utmärkt Hoffmann med säker sång och tydligt skådespeleri, och för Lars-Åke Thessmans lysande scenografi.
Så här är det: På en krog i Tyskland väntar poeten Hoffmann på den berömda och vackra operasågerskan Stella. Under tiden dricker han avsevärda mängder vin, råkar i gräl med sin evige rival Lindorf och berättar om sitt livs tre kärlekar. Den första berättelsen handlar om Olympia som Hoffmann förälskat sig i utan att veta att hon i själva verket är en android – en mekanisk docka. När Hoffmann upptäcker att han varit förblindad av kärlek till en robot faller han samman. I andra berättelsen träffar han Antonia, en ung sångerska, som blir dödligt överansträngd av att sjunga. Besvärligt, eftersom hon sjunger hela tiden. Den onde doktor Mirakel lockar henne att sjunga sig till döds och Hoffmann anklagas för hennes död. I sista berättelsen har Hoffmann förkastat kärleken och ägnar sig enbart åt sex och hasardspel. Här möter han kvinnor som är mer lystna på pengar än på honom och han luras att lova bort sin spegelbild för en kurtisans kärlek. Det går givetvis också åt pipan. I epilogen kommer Stella, men Hoffman är alltför berusad för att bry sig och hon lämnar krogen med Lindorf. Hoffman är ensam, en tragisk, nergången poet.
Rollbesättningen är berömvärd och vid sidan av Cleveman finns Johan Edholm som den illasinnade Lindorf som i alla tre berättelserna – under olika namn – varit Hoffmanns onda rival som finner att allt är till salu: kärlek lika väl som trohet.
Operans kvinnor är nästan uteslutande objekt för männens olika fanstasier: Marianne Hellgren Staykov som den stumma androiden Olympia, Lena Nordin som den tragiska Antonia och Marianne Häggander som den listigt trolösa kurtisanen Giulietta spelar alla sina förutbestämda roller i Lindorfs spel för att krossa Hoffmann. Inför det onda står vi oss alla slätt.
Niklas Björling Rygert gör en rad små betjäntroller där han utmärker sig som den döve, men godhjärtade, tönten Franz. I ett underhållande solonummer förklarar Franz att han minsann kan själv – både sjunga och dansa (nåja).
Dirigenten Stefan Solyom, som 2002 fick TCOs kulturpris, ger skärpa och autencitet åt alla välkända glansnummer, som t.ex. tredje aktens barkarolle och spegelarian ”Scintille diamant” (”Stråla klar med trolldoms glans, du spegel som fångar mitt rov”) då den onde Dapertutto/Lindorf sjunger om sin förtrollade spegel som till slut fångar Hoffmanns spegelbild, eller – hans själ.
”Hoffmanns äventyr” är det mest spännande som den ärevördiga institutionen Operan satt upp hittills i år och den är värd en resa.

	Sthig Jonasson
Lars Cleveman och Marianne Häggander.