John Millington Synges ”Hjälten” på Klarascenen börjar med att Yvonne Lombard tittar ut ur ett hål i ridån och berättar att det regnat i fjorton dagar, men det har slutat nu. När ridån går upp visar det sig att taket läcker på den uschliga krog där spelet försiggår och regnet har bildat en sjö mitt på golvet, men ingen verkar bry sig annat än byfånen som seglar barkbåtar i den. Inte nog med det: på krogen finns utöver några gäster också en katt, en hund, en gris i sin stia och en get som nyfiket och misstänksamt betraktar världen – så som den nu ser ut på den irländska landsbygden.
Så kommer Christopher Mahon (Sven Ahlström) invacklande och berättar att han i vredesmod har slagit ihjäl sin buse till far med en spade. Reaktionen är överraskande – Christopher blir hjälte och allmänt beundrad. Männen behandlar honom med respekt, traktens unga flickor fnittrar och svärmar runt honom och änkan Quin (Yvonne Lombard) kastar lystna blickar på honom. Alla hålls dock på avstånd av krögardottern Pegeen (Lina Englund) som såg honom först och som raskt dumpar den fegis till fästman (Dan Ekborg) som hon snart skulle gifta sig med.
Anslaget till "Hjälten" är lustfyllt och iskallt hotande. Som åskådare förstår man att det här kommer att sluta illa när bybornas längtan efter en hjälte får dem att köpa vilken genomskinlig historia som helst.
Christopher vänjer sig vid rollen som hjälte och lever upp till de förväntningar hans nya status lägger på honom. När Christopher och Pegeen får pappa krögarens välsignelse till bröllop stolpar olämpligt nog den ihjälslagne gubben Mahon (Sven Wollter) in, bandagerad och sargad, men vid liv och vansinnigt arg. Bybornas skräckblandade beundran för Christopher upphör med ens. Hjälten faller tungt – han är ju ingen mördare.
Vid det förnyade slagsmål som utbryter slår Christopher ihjäl gubben för andra gången. Men nu är byborna inte längre lika vänligt stämda, det kan ställa till problem med myndigheterna när mordet skett i deras egen by. Då är det dags att släpa Christopher till polisen.
Dessbättre visar det sig att gubben fortfarande inte är död, han dyker upp ännu en gång och räddar sonen och (tillfälligt) försonade drar de nu hem till sin egen by.
Kvar blir Pegeen som sörjer sin förlorade hjälte och kärlek.
Regissören Thommy Berggren har inte fallit för att reducera spelet till en fars eller en folklig skröna utan har tagit fram pjäsens svarta underton om utanförskapet och om behovet att bli synlig för andra.
Här ges utrymme för brant dramatik och häftiga svängar. Det är inte bara i den lyckade scenografin och ljussättningen som skapar en nästan magisk stämning av realism och overklighet över de mer eller mindre berusade bybornas liv.
Sven Ahlström som den rätt blyge och känslige Christopher utvecklas från särling till skrytande, självupptagen hjälte till mogen man. Christophers utveckling sätter Lina Englunds förälskade Pegeen på mellanhand även om hon tar sin rättmätiga plats i scenerna med Christopher. Dan Ekborg gör Pegeens fege friare till en både tragisk och komisk figur, men möjligen blir han återtagen av Pegeen efter pjäsens slut.
Sven Wollter formligen intar scenen när han kommer in som den förment dräpte fadern blodig och med skitigt bandage om huvudet, men rasande och fast besluten att ge sin son en riktig omgång. Den enda som kan står emot Wollter är den alltmer imposanta Yvonne Lombard som den trånsjuka änkan Quin. Hon tar till de stora gesterna och hennes leende ger inga tvivel om hennes avsikter när hon kråmar sig för den unge hjälten.
Det här är skådespeleri av yppersta klass. Väl värt att se.