Efter den rätt tveksamma versionen av Verdis ”Nabucco” tar sig nu Värmlandsoperan an en nyskriven svensk opera byggd på Selma Lagerlöfs berättelse ”En herrgårdssägen”. Även om det finns en del att kritisera i uppsättningen är det en välförtjänt revansch för Värmlandsoperan.
Lagerlöfs berättelse är full av yviga och spektakulära ingredienser som gör sig utmärkt på en operascen. Här finns fantasi, realism och en stor portion ultraromantik.
Historien är komplex och inte helt enkel att förtäta till en operascen och någon gång slinter det väl. Det handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studier och som motvilligt inser att föräldrahemmet Munkhyttan är konkursmässigt.
För att rädda gården ger sig Gunnar ut som gårdfarihandlare och spelman. Han försöker föra en flock getter från Norrland söderut för försäljning. När getterna fryser ihjäl under en vinterstorm i skogen och när därtill fästmön Anna överger honom, förlorar han förståndet och vandrar runt på bygden som en landstrykande med panisk skräck för de getter han drivit till döds i skogen.
Gunnar träffar på Ingrid, en ung kvinna som begravts skendöd, och räddar henne från en säker död. Den kärlek de tidigare hyst för varandra flammar åter upp och Gunnar tillfrisknar långsamt.
Lasse Zilliacus libretto följer följer tätt intill Lagerlöfs berättelse och trots styrkningar blir det litet för mycket som skall gestaltas och det går ut över berättelsens suggestiva språk. Det tar dock ensemblen igen på sina sångliga kvaliteter. Trots att tempot är högt uppdrivet lyckas ensemblen hålla ihop föreställningen. Problemet är den talade dialogen i prologen som blir alltför amatörmässigt framsagda repliker som dessutom inte ligger bra för sångarna. När de istället gör vad de kan bäst – dvs. sjunger – går det bättre och blir stundtals riktigt bra.
Lars-Åke Franke Bloms musik är expressiv och en klar gestaltning i en folkligt romantisk stil. Man hör var i Selma Lagerlöfs text han har fastnat för en känsla och låtit musiken speglas i den. Franke Blom prövar många olika musikstilar – ”Ack Värmeland”, psalm, folkviseton, litet senromantik – utan att det blir störande för helhetsuppfattningen.
De kvinnliga sångarna är utmärkta. Elin Carlsson lyckas ge Ingrids roll en förvånande trovärdighet och Anita Soldh, som bergsrådinnan, har en dominerande scenpersonlighet som ger stadga åt föreställningen. Inger Blom och AnnLouice Lögdlund har båda en uttrycksfull sång som scenen gör att de får ut mesta möjliga av sina roller.
Pierre Gylbert i huvudrollen som Gunnar Hede har det svårare att riktigt övertyga både som fiolspelande student och som misslyckad affärsman. Dessutom kunde man ha gjort mycket mer sceniskt och visuellt av katastrofen i skogen. Pierre Gylbert spelar inte själv på den äskade fiolen utan det gör Filip Kostelecky i scenkanten och helt synlig för publiken. Det ger en distanserande effekt – det här är opera, inte levande livet.
Av de övriga manliga rollerna gör Torgny Sporsén ett minipoträtt av den obehaglige pastorn som med utsökt falskhet förklarar familjens kärlek till Ingrid. Dessutom uppenbarade sig en knäpptyst Döden endast iförd en lie!
Sören Brunes scenografi är fyndig till fiffighetens gräns. Han låter vita träverandor inrama en mörk spelyta med det ödsliga spelet. I kyrkogårdsscenen låter han en stor genomskinlig spegel suggestivt skilja fantasivärlden från verkligheten, men den skiljer också scenen från salong vilket ytterligare ökar distanseringen.
Den som vill se och höra hur en modern nyskriven opera baserad på en berättelse av Selma Lagerlöf kan låta bör inte missa ett besök på Värmlandsoperan i Karlstad.