Lustspelet ”Herrgårdslif” på Högbo bruk, någon mil norr om Sandviken, är inte en särskilt bra historia, som bara delvis kan räddas av goda skådespelare medan flera goda uppslag dör i ren långtråkighet.
Det är en historia ur Gästriklands bruks- och herrgårdsliv i slutet av 1850-talet. Handlingen påstås ha rötter i verkligheten på Högbo Bruk med den första lyckade Bessemerblåsningen en sommardag 1858.
Det handlar om patron Järnsparre och hans familj med maktspel om bruket, om pengar och om brukpatrons dotter med två friare.
Relationerna inom patrons familj är rätt märkliga: det verkar inte som om patron och patronessan någonsin pratar med varandra om vad som skall göras och hur, inte heller har mor och dotter så mycket gemensamt. Patronessan dånar mycket lägligt när hon borde försöka vara vuxen.
Tomas Bolme drar ett tungt lass som den lätt uppbrusande men i grunden hygglige patron Salomon Järnsparre som försöker styra och ställa med allt. Järnsparres ekonomi är dock skral och bruket, liksom också grannbruken, slirar omkring på konkursens brant. patron. Patronessan Görvel Järnsparre (Elisabeth Nordkvist Bolme) är utless på landet och på att de ohyfsade smederna inte förstår sig på finesser som t.ex. glass. Hon längtar till det mondänare livet i Stockholm. Elisabet Nordkvist Bolme faller gång på gång i vanmakt med stor bravur och inlevelse.
Cecilia Skarby som dottern Henrietta är förföriskt ljuv och skenbart oföretagsam, men har en bestämd egen vilja och vet hur hon skall utnyttja sin charm. Magnus Lindberg gör Henriettas förste friare, Christian Lagerberg, tillbakadraget och utan egentlig egen karaktär. Bättre är då Jakob Stadell som överspelande, skurkaktig och lismande patron på grannbruket.
Bland den stora ensemblens amatörer utmärker sig Hans Trång som Christians far, bokhållare Lagerberg, och Kennet Lundberg som den försupne brevbäraren Festing.
”Herrgårdslif” tar tre timmar att spela (med en halv timmes paus) men borde ha kortats ner högst väsentligt och de omotiverade sånger och visor som stoppar upp handlingen och gör den allt segare borde ha begränsats. En omarbetning av texten är heller nog inte i vägen för att få bort alla språkliga anomalier. Inte talade 1850-talets smeder om att de var ”frustrerade” eller anordnade ”stormöte”.
”Herrgårdslif” är inte särskilt lustigt för att vara ett lustspel, men de medverkande proffsen både agerar och sjunger bra och miljön är hänförande vacker, så alldeles bortkastad är inte teaterkvällen i Högbo.