Era ögon berättar för mig hur det är.
Jag ser i dom hur ögon blir när de varit med i krig.
Men era ögon berättar inte allt.
Säg mig. Jag vill veta.
Hur ser ett öga ut innan det slocknar?
Hur låter ett sista andetag?
Hur bankar tystnaden efter ett släckt liv?
Elsalill i ”Herr Arnes penningar”

Selma Lagerlöfs roman ” Herr Arnes penningar” är en ruskig historia som utspelas i 1500-talets Bohuslän då tre skotska legoknektar en iskall vinternatt brutalt rånmördar en rik prästfamilj. Endast den unga flickan Elsalill överlever och kan identifiera mördarna. Dramat kompliceras till en olöslig etisk konflikt när Elsalill blir förälskad i en av mördarna och slits mellan sin kärlek och sitt hat.
Utifrån denna roman har regissören Birgitta Englin skapat ett melodramatiskt ödesdrama som i en rad impressionistiska scener berättar den tragiska historien. Englin balanserar mellan det episka och det abstrakta i Lagerlöfs idévärld och markerar romanens tunga, förtätade stämningar och dess undergångsmystik i prästfruns varsel: "Varför slipar de knivar på Branehög?"
När Herr Arne (Per Myrberg) öppnar skattkistan med guld och silver han rövat från klostren inser man att prästens kärlek till sin rikedom kommer att dra olycka över familjen.
Birgitta Englin väjer inte för de stora utspelen. Tvärtom lutar hon sig mot dem i sin tolkning av ondskans väsen. Sir Archies (Björn Bengtsson) mord på Elsalills fostersyster Clara (Alexandra Rapaport) sker med en bestialitet som hämtad från någon av dagens krigshärdar. Denna täta mordscen framstår som dramats episka centrum. Efter mordet kommer Sir Archies sammanbrott obevekligt allt närmare.
När den renhjärtade Elsalill (Lo Kauppi) förälskar sig i Sir Archie uppstår en kort tid av lycka och försoning för honom innan Elsalill inser sanningen och själv går under när hon inte kan välja mellan sin kärlek, sin tro på rättvisa och de dödas krav på hämnd.
Den råkalla bohusländska vintern förstärks i Jens Sethzmans scenografi och ljussättning. Dessutom bidrar scenlösningarna till att förstärka dramats karaktär av tragedi.
Englins förhållande till Peter Hägerstrands musik är också fascinerande. Hon använder sig huvudsakligen av musiken rakt av utan att splittra upp eller bearbeta den, i stället försöker hon foga samman drama och musik till en enhet. Och hon lyckas få musiken att illustrera både Elsalills själsnöd och Sir Archies pendling mellan känslosamhet och våld i det hotfulla Bohuslän med dess infrusna skepp och bottenfrusna människor.
Pjäsens trovärdighetsproblem ligger i att romanens moraliska konflikter blir otydliga mitt i brechtifieringen med sorgsamma visor som sjungs från scenen. Englin lyckas inte ge vare sig Lo Kauppis eller Björn Bengtssons samvetsnöd något tydlighet. Däremot är de unga flickornas fascination och dragning till de skotska illgärningsmännen tydliggjord på ett sätt som närmar sig dagens fascination inför ogärningar och kriminella.
”Herr Arnes penningar” är ett drama för och om vår tid – även om det utspelas i en sedan länge glömd historisk tid.