August Strindbergs roman ”Hemsöborna” börjar: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”
Mannen som kom hette Carlsson och ”var en liten fyrkantig värmlänning med blå ögon och en näsa som en syskonhake”. Han var kallad till Hemsö i Stockholms skärgård av änkan Flod för att ta hand om åker och kreatur som ingen annan ville ta befattning med.
På ön betraktas Carlsson som en utböling och ett problem när han vill satsa på jordbruket och strunta i jakt och fiske som gav liten eller ingen förtjänst. Madam Flod förstod vad som krävdes för att få gården på fötter, men sonen Gusten är ointresserad av jordbruket och vill hellre jaga och fiska. Han blir upprörd när hans liv ute på skären och med jaktkompisen Norman hotas.
Carlsson sätter sig snabbt i respekt, rätar upp den konkursmässiga gården, hyr ut till sommargäster från stan och gifter sig med änkan. Och det slutar i tragedi.
I sommar flyttar Västanå teater ”Hemsöborna” från Stockholms skärgård till den Värmländska teaterladan vid Rottnerosparken och mycket talar för att det blir ännu en publiksuccé – och det mycket välförtjänt. Regissören Leif Stinnerbom bygger upp spelet till en fysiskt närvarande och dansant föreställning utan onödigt psykologiserande beledsagad av vemodig musik i folkton.
Det var väl oundvikligt att Carlsson skulle hamna i Värmland. Det finns likheter i Selma Lagerlöfs och Strindbergs skildringar av uppkomlingen – Gösta Berling och Carlsson.
Redan 1919 spelades den första filmen ”Hemsöborna” in och därefter har filmer kommit 1944 och 1955 och 1966 – den TV-serie som stannat i minnet som den ultimata ”Hemsöborna” med Allan Edwall, Edvin Adolphson och Sif Ruud i huvudrollerna. Det är just TV-serien Västanås ledande roller, medvetet eller omedvetet, tycks ansluta till.
Rolf Lydahl börjar litet trevande som Carlsson, men blir alltmer hemma i rollen som den sluge och arbetsamme och inte enbart osympatiske uppkomlingen. Lena-Pia Bernhardsson tonar ner sin Anna Eva Flod och blir närmast litet återhållsam i sin egen tragik och desperata längtan efter värme och närhet till Carlsson.
Jakob Hultcrantz Hansson gör Gusten till en ansvarslös ung man som intet förstår förrän det är för sent. Björn Söderbäck spelar drängen Norman precist och med små medel. Norman gillar att jaga han släpar med sig dragspelet ut på sjön och hänger med på alla idéer – så länge det inte handlar om alltför svettdrivande arbete.
Alf Nilsson tar ut svängarna som pastor Nordström, så till den grad att prästen riskerar att enbart bli en komisk figur som dricker alltför mycket och gärna. Bröllopet mellan madam Flod och Carlsson blir en fars som utvecklas till en präktig skandal med den svårt berusade prästen i huvudrollen. Cecilia Milocco gör en skicklig ministudie av pigan Ida som inte är ovillig under sommarvistelsen på Hemsö, men som skrattar rått åt Carlsson väl hemma i stan
Som alltid i teaterladan är de scenografiska problemen elegant lösta, som t.ex. det väldiga allmogeskåpet i fonden som visar sig användbart till mycket. När skåpets dörrar slås upp så ryms där Hemsös alla hemligheter och drömmar.
Visst finns det enskildheter i föreställningen som kan diskuteras, men inte helheten. Missa inte ”Hemsöborna” i Sunne.