Nobelpristagaren Harold Pinters pjäs ”Hemkomsten” som nu spelas på Stockholms stadsteaters stora scen i regi av Thommy Berggren är ett kammardrama från 1964. Den utspelas under några dygn i en sliten förortsvilla då en splittrad familj tillfälligt återförenas
Familjen består av änklingen Max som lever tillsammans med brodern Sam och sönerna Lenny och Joey medan den tredje sonen, Teddy, som bor i USA inte har varit hemma på sex år. Det är en kärnfamilj som samtidigt är en totalitär värld där Max regerar från en sliten fåtölj som tron och en tung käpp som spira. Medan spelet går avslöjas alltmer om familjens interna liv – det finns inget liv utanför familjen.
Teddy kommer oväntat hem med hustrun Ruth, som ingen i familjen tidigare kände till. Ruth har gjort en klassresa: Hon har ett förflutet i England som nakenmodell, nu är hon akademikerhustru vid ett amerikanskt universitet, men hon har inte glömt hur man slåss på botten av samhället och med vilka medel. Med henne kommer familjekrisen. ”Hemkomsten” handlar mycket om Ruths roll, om att veta vem man är, och att längta till sitt ursprung.
Spelet domineras av Ingvar Hirdwall som en intensiv pappa Max. Han har tagit moderns plats, men hans position är osäker. Han växlar blixtsnabbt från gott humör till verbal aggressivitet och hotfulla utfall med käppen. Under ytan finns outtalat att Max har använt den mot sönerna, har han gjort något mer när han badade och nattade dem?
Teddy, spelas stilla, nästan tillbakadraget av Johan Rabaeus. Oberörd och möjligen också omedvetet går han in i rollen som son och bror i samma ögonblick som han kommer in genom dörren. Det är som om han ger upp alla krav och förväntningar han själv har på sin återkomst, när han inser att de övriga i familjen inte har några förväntningar på honom.
I den här manligt trånga världen, där moraliska normer saknas, är kvinnan ett hot. Ruth är spelets katalysator som får de andra att reagera genom att själv inte reagera – genom att bara vara. När Teddy reser ensam tillbaka till USA till arbete och de tre barnen blir Ruth kvar och förhandlar sig till ett hyggligt kontrakt som prostituerad. Hon erövrar frihet och makt – inte som kvinna utan som fnask. Ruth är en svår roll som Sofi Helleday spelar koncentrerat med små men tydliga uttryck.
Peter Andersson är storslagen som mellanbrodern Lenny som med kall målmedvetenhet tar över kungarollen efter sin far. Bit för bit avslöjas att Lenny är en våldsam hallick med flera flickor i sitt stall. Den ganska otydliga rollen som yngste sonen Joey spelas av Tobias Hjelm. Joey är en boxare – kanske på uppgång – som inte heller han drar sig för att våldföra sig på kvinnor. Åke Lundqvist gör farbrodern Sam som alltid tycks befinna sig i underläge i familjens maktspel. Men han sitter inne med dräpande hemligheter.
Denna groteska familj går inte under, men den förändras. I sista scenen har Ruth tagit makten och männen kryper fram till henne för att få njuta av hennes tjänster och för att komma till hennes famn. Hon är de hem- och rotlösa männens enda fasta punkt.